Kalas

Jag tjuvstartade firandet av min födelesdag genom att bjuda till en 3-rätters middag ikväll. Väldigt många, nästan alla, av de inbjudna dök upp. Jag tog tacksamt emot flera presenter, bl.a grytvantar, en trevlig bok och choklad.

Menyn som jag själv anrättade bestod av:
- Broccolisoppa
(perfekt GI)
- Ugnsbakasd kyckling och rotsaker
(hyfsad GI)
- Chokladglass med karamelliserade frukter
(GI - vad är det?)

Just nu tittar vi på 'körslaget'. De har valt riktigt bra sånger, delvis med opera-karaktär.

Berlin Marathon?

I onsdags höll Ringhals Maraton Klubb (RMK) planenligt sitt årsmöte. Vi skickar en 12-årig epok i graven genom beslutet att sätta punkt för klubbens deltagande Maximaraton-arrangemangen. Årets höjdpunkt blir istället något ’vanligt’ maratonlopp i Europa, troligtvis Berlin i september. Det skulle passa mig bra. Jag har besökt Berlin ett par gånger, men hittills aldrig tagit tillfället att springa eller jogga där. Dessutom lär Berlins bana vara i stort sett helt platt utan jobbiga backar. Även detta skulle vara en bra mjukstart för min del, eftersom jag aldrig har genomfört ett helt maratonlopp.

Jag har haft två intervjuer idag på förmiddagen. Nu sitter jag i telefonkonferens med folk från London, Berlin och även ett annat kontor här i Stockholm. Den här mötesformen är väldigt bra om man vill blogga under tiden.

Higher and higher

Våning no 11. Från hotellet "StayAt" i Alvik har jag fin utsikt in mot centrala Stochholm. Expressens fullt upplysta skrapa på Kungsholmen reser sig högt över allt annat runt omkring. Jag undrar vilka fantasier och rövarhistorier som i detta nu produceras där inne.

Ett restips:

För den som kommer till Alvik rekommenderas ett besök på kvarterskrogen "Kullens Bar & Kök". Har man tur (som jag hade ikväll) finns där en lokal hockey-expert, lagom berusad, lagom flintskallig och med lagom många tänder i behåll, som livligt kommenterar allt som utspelar sig på TV-skärmens elitserie-hockey. Oftast pratar han om fel lag, eftersom han inte märker att sändningen hoppar mellan flera olika matcher. Man får som bonus massor av upplysningar om svunna tiders storheter, t.ex. Rolf "Råttan" Eberg, som var proffs i Washington ett par år - enligt vad jag nyss har fått reda på.

Utöver den trevliga stämningen serverar köket en utmärkt fisksoppa med aioli av egen framställning. Detta blev min middag ikväll.

Myskväll

Från våning nio blickar jag ut över en parkering, en tunnelbanestation och en bit av Vällingby. Alltsammans klätt i sober kvällsbelysning. Jag dröjer mig kvar och kurar skymning här på kontoret en stund till och blir sedan kvar i Stockholm även imorgon.

En dag full av möten och intensiva diskussioner tillgodoser det sociala behovet. En förkväll i lugn och ro med lite eget arbete är bra för att hinna med och känna sig någorlunda tillfreds med dagens prestationer. Avrundning med en lugn hotellkväll, inklusive en hyfsad måltid och en god bok, sörjer för att inte heller basala kroppsliga och själsliga behov åsidosätts.

En behaglig tillvaro trots allt. Med utsikt. Från nionde våningen. Stackars satar som tvingas sitta kvar så här dags nere på våningarna tre, fyra och liknande. Det är inte mycket till liv det.

Ombytta roller

För bara drygt ett halvår sedan var jag på besök hos Vattenfall i Stockholm. Ärendet var en intervju, som sedermera kom att leda till den anställning jag nu har haft i snart tre månader. Idag var det min tur att för Vattenfalls räkning ta emot nya sökanden och berätta för dem vad vi söker nya medarbetare till i vår verksamhet. Det går på ett ögonblick att ändra perspektivet från att prata om dem och deras verksamhet till att acceptera detsamma som något man själv är en del av.

Tidigare fick jag som företrädare för en leverantör uppvakta kunderna och hoppas att de skulle välja mig och erbjudandet från mitt företag. Nu träffar jag en delvis samma personer som då, men det är plötsligt upp till mig att välja någon eller några av dem. Jag kan känna mig lite som jag gissar att Josef gjorde gentemot sina bröder då de kom till honom i Egypten och bad om hjälp. Fast jag har absolut inga liknande oförätter att ta igen. Det värsta jag råkade ut för var att ibland missa en order (och då det hände var det nog välförtjänt). Jag blev aldrig slängd i en brunn eller såld som slav. Om jag någon gång skulle bli det hoppas jag att det blir till Egypten. Där har jag aldrig varit förut.

Tre månader

Om ungefär tre månader kommer jag att ha ett väldigt lugnt och behagligt tempo på jobbet. Just perioden från nu och fram till dess har det råkat bli en liten ansamling av arbete som kräver en tillfällig extra ansträngning. Exakt så ser det ut. Så har det alltid sett ut. Efter snart två decennier i den här sortens arbetsliv med samma symptom dryftar jag mig till att gissa att det kan komma att fortgå på ett liknande vis även framöver.

Nu ska vi alldelses strax träffa vår nya chef. Eller den nya chefens chef egentligen, men han är också ny. Den nya chefen själv är inte tillsatt ännu. Kanske kommer han om tre månader. Då har vi kommit in i en lite lugnare fas här.

Facebook

Nuförtiden betraktar jag mig själv som en rutinerad bloggare. Jag borde väl inte framhålla det själv, men många tycker också att min blogg är väldigt läsvärd. ”Skriv igen pappa, berätta mer om teskedar och London!” får jag ibland höra.

Nu har jag upptäckt ett annat fascinerande internet-fenomen: Facebook. Efter bara ett par dagar har jag nu t.ex. hittat gamla vänner som jag nog inte sett på 10-15 år. Eftersom så många finns på Facebook behöver jag inte längre hoppa runt bland massa olika bloggar; på en och samma sida får jag direkt en överblick över mina kontakters förehavanden.

För en van Facebook-brukare låter jag kanske överdrivet entusiastisk, men betänk då att jag är så överväldigad eftersom jag fram till alldeles nyss var helt säker på att detta bara var till för avdankade dokusåpa-stjärnor och loosers som ville bli vän med dessa. Sådan är förresten min inställning till det allra mesta, inklusive människor jag möter. Jag tar som utgångspunkt att det är något dåligt, ointressant och helt värdelöst. Ofta ändrar jag mitt omdöme i positiv riktning om jag bara tar mig besväret att förstå lite mer; gäller det människor är det så gott som alltid så. Jag nämner inga namn, men jag har mer än en god vän som enligt min första bedömning definitivt måste ha varit imbecill.
Ja, det blev en liten utläggning utöver det egentliga ämnet Facebook. Men kanske är det så jag nu ska nyttja bloggen. Här kan jag ge mina idéer, tankar, fantasier och andra funderingar fritt spelrum. Vardagligheter som var jag befinner mig och vad jag gör – det finns ju att läsa på Facebook.

Taize

Mässan som jag och konfirmanden besökte igår kväll hette så. Det är namnet på en gubbe som startade med en speciell sorts gudstjänster, utan predikan och med enkla sångverser man sjunger 10-12 ggr i rad.

De närmaste veckorna kommer jag att ägna en stor del av min arbetstid åt rekryteringsarbete, bl.a. med intervjuer av personer som söker jobb hos oss. Första passet blir på veckans mittersta dag, onsdag (på tyska heter det helt korrekt ”Mittwoch”), då jag ska träffa ett par personer på Göteborgs-kontoret. Dessförinnan ska jag nu avverka ett tvådagarspass i Stockholm dit jag just har kommit. Likaså ska jag hålla till i huvudstaden torsdag-fredag, då blir det några intervjuer här.

Personalarbete är väldigt intressant och inte minst omväxlande. I tidigare jobb som chef har jag varit omtyckt och prisad av vissa, men samtidigt hatad och hånad av andra. Jag har haft medarbetare som sprudlat av lycka, men även sådana som gråtit och förtvivlat. Det finns helt säkert mycket mer att se av detta spektra, så jag ser fram emot lite personalarbete igen - även om det kommer att tvinga mig att dra ner på Englands-turnerandet för att hinna med. (Tids nog ska min serie av restips nog ändå bli klar)

På gång igen

Trots att jag har tillbringat hälften av den senaste veckan i sandwicharnas förlovade land och fuskat lite, har den gått betydligt bättre än de föregående två. Mer än ½ kg neråt. Just den takt jag måste hålla nu för att nå slutmålet. Det slår inte igenom på trenden så mycket, eftersom den viktas mot samtliga mätpunkter för hela 2009.

Dagens program: Träning (joggning och/eller gymmet), städning, kvällsgudstjänst samt en del av det arbete jag inte hunnit med under veckan.

Mr Muscle

Matildas bil får lov att färdas på vägarna ett år till. För denna ynnest angav bilbesiktningen idag bara det lilla villkoret att ett bromsrör ska bytas. Det är nog inte så många som vet att bilbesiktningarna numera håller öppet på lördagar. I alla fall var jag den enda kunden i Varberg.

Stärkt av att dagen inleddes med en sådan framgång besökte jag direkt därpå Matilda. Eller rättare sagt hennes cykel, som nu har fått en ny prydlig sadel. Cyklisten och även hennes storasyster gjorde mig sällskap till cafét Mignon för en sen frukost.

Väl hemma i Bua igen har jag och Emil just nu invigt våra medlemskort på gymmet. Ska man döma av de första försöken tyder allt på att jag snart kommer att vara väldigt stark.

Stress

Dagen är, precis som jag själv har arrangerat den, helt omöjlig att få ihop. Det är knappt att jag hinner blogga ens. Första mötet började vid 08:00. De två timmarna dessförinnan ägnade jag åt att skriva klart en projekt-rutin och påbörja ett par brev.

Efter en förmiddag med fortsatta små-möten sitter jag just nu i telefonkonferens med vårt Londonkontor. Det fanns lyckligtvis en sallad i kiosken som jag äter till lunch samtidigt (vad kommer det ifrån att män inte har simultankapacitet?).

När detta är klart går eftermidagen åt till ett större möte. Under samma tid måste jag försöka hantera några andra papper, dokument, beställningar och förstås en massa email. Jag ska öva på att hoppa i tiden och vara på två ställen samtidigt, som Hermine i Harry Potter.

Paddington

Just ankommen sitter jag i baren på Scandic Alvik och intar en sen kvällsmåltid. Köket är stängt, men det fanns mumsiga räkmackor kvar. Jag äter bara av GI-räkorna men lämnar brödet. Ur högtalarna hörs Tom Jones' mäktiga stämma i "Just help yourself to my lips". En ganska behaglig kväll således. Icke desto mindre längtar jag hem. Med knapp marginal till veckans TV-höjdpunkt "På spåret" är jag hemma imorgon, det ska bli skönt.

Upplysnings-serien "Så går det till i England". Avsnitt 4:
Ca fem timmar innan jag klev av tunnelbanan i Alvik klev jag på expresståget mot Heathrow på Paddington Station i London. När man ska ta sig till flygplatsen från centrum gör man bäst i att ta detta tåg. Det går snabbare och är billigare än taxi.

Ta anslutande U-tube eller en taxi till Paddingon och byt där till expresståget. Det tar bara 20 minuter innan man är framme vid terminalen. Priset är £16. Om kontanterna man har kvar bara är en £10-sedel, en £5-sedel och några mynt, räcker det precis till att köpa biljetten i en av automaterna.

Om ni har haft £5-sedeln i fickan så att den är alldelses skrynklig och inte accepteras av maskinen, gör så här: Fråga Nils-Olov om han har en sedel. Byt sedan din skrynkliga mot en ny slät som han har i plånboken (exakt på detta vis lyckades jag till slut lösa mitt biljettköp idag).

Absint?

Idag på morgonen har jag på nytt haft nöjet att jogga i London. Jag hade förberett mobiltelefonen med ett utökat urval av MP3-spår, men Il Divo håller sig trots detta kvar i lyssnartoppen. Det finns inga parker där jag bor denna gång. För att inte irra vilse följde jag istället Themsen; först under 4-5 låtar västerut in mot centrum, sedan samma väg tillbaka igen.

På borden i konferenssalen finns som vanligt vatten, men även en liten flaska med innehåll som vi först tyckte verkade suspekt. Absint hörde till det mest tippade, därefter vinäger. Hade det varit endera skulle jag ha tagit en slurk. Nu visade det sig att det var koncentrerad citronsaft, att blanda ut med vattnet om man ville. Tveksam på brygdens sockerhalt tar jag det GI-säkra före det osäkra och håller mig till vatten.

Idag har vi en extra konferensdag med lite färre deltagare. Ikväll bär det av till Stockholm, där jag imorgon har bokat in fler möten än det finns någon som helst chans att klara av.

Yorkshire pudding

Igår kväll besökte vi Londons äldsta restaurang, Rules i Covent Garden, anno 1798. Det här är inte bara den äldsta, utan även en av Londons allra bästa restauranger. Vi hade tur som lyckades få bord trots att det bara var en vanlig tisdagskväll. Vill man dinera där på en fredag- eller lördag-kväll får man boka ca tre månader i förväg.

Flera välkända personer har haft Rules som sin favoritkrog; bland dem Charles Dickens, Kung Edward VII och Graham Greene.

Till restaurangens fan-club hör numera även jag. Mitt val föll igår på deras klassiker 'Rib of Beef on the Bone, Yorkshire Pudding, Horseradish, Roast Potatoes, Beans & Savoy Cabbage'. Puddingen visade sig vara ungefär en ugnspannkaka - en ytterst välsmakande sådan dock. En aningen tveksamt val ur GI-synpunkt, men atmosfären av historiska vingslag fick mig att tillfälligt tappa fattningen då vi skulle beställa.

Av de gedigna silvereskedarna från Sheffields klassiska gjuteri finns det idag en mindre på Rules än vad det gjorde före vår visit.

Lord O'Neill

Utresan igår var lite omständlig. Till London tog jag mig genom att först flyga i rakt motsatt riktning, till Stockholm. Klockan var över midnatt innan jag var ända framme vid hotellet.

Konferensen som vi nu deltar i öppnades av en tvättäkta lord. Han har inte bara sin titel att stoltsera med, utan även en väldigt markant skotsk dialekt. Vi håller till alldeles i närheten av Towern, på det trevliga konferenshotellet London City Grange (position 1 på kartan).

176-167

Efter en förmiddag på hemmakontoret bestämde jag mig för att göra en ordentlig ansträngning som kan få fart på viktminskningen igen. En promenad till ICA-affären där varor till dagens GI-lunch inhandlades blev lösningen. Kött, sallad och vatten. Det är allt jag har ätit. Noll GI-poäng.

Jag hittade ett fynd i tidningshyllan. Med veckans nummer av Kalle Anka följde en snygg björnlige-mössa. God litteratur och ett värdefullt bruksföremål till ett attraktivt paketpris. Jag slog till. Den snygga mössan planerar jag att använda på mina joggningsrundor.

Det här blir tyvärr ytterligare en vecka med lite väl mycket bortavaro. Ikväll flyger jag till London och stannar till torsdag. På hemfärden stannar jag till en dag i Stockholm, så jag kommer inte hem igen förrän fredag kväll.

Platå?

Mitt GI-projekt är på väg att haverera. Senaste veckan har inte inneburit några framsteg alls. Prognosen pekar nu på ett slutresultat v12 som inte ens når ner till 80 kg.

Det kan förekomma - enligt vissa GI-experter - att man ibland tillfälligt stannar upp i viktnedgången; man ligger stilla på en 'platå'. Jag får hoppas att det är detta fenomen som nu slagit till och att kilona srax fortsätter att rasa.

Det kan knappast vara motionerandet det är fel på. Jag har ju trappat upp min träning ordentligt sedan årskiftet och springer nu 2-3 ggr per vecka. För säkerhets skull ska jag tillsammans med Emil bege mig till Buas gym och skaffa träningskort imorgon. Om det ändå skulle vara så att GI inte hjälper mig längre ser jag ingen annan räddning än att öka på förbränningen istället.

Dessutom tar jag det säkra före det osäkra genom att hålla jämna steg med hans planerade styrketräning. Onödigt att låta honom bli den starkaste av oss...

Städpatrullen

Olivia och jag slet hårt med att fräscha till övervåningen idag. Musik till arbetet från Il Divo gjorde att det gick lättare.

Dagens GI-insats: Kyckling, bulgur och sallad till middag.

Vänner

Igår kväll hade vi anordnat en bjudning för några vänner i vårt residens. De inbjudna anlände korrekt klädda och punktligt klockan halvsju. Enligt min resplan skulle jag ha återvänt efter dagens eskapader klockan sex, dvs en hel halvtimme före gästerna, eller en halv heltimme, vilket ni föredrar. Istället kom jag hem just så långt efter dem.

Pga min försenade hemkomst blev förberedelsearbetet just denna gång inte jämställt fördelat. Som en modern familj hade vi annars tänkt att göra det så - bortsett förstås från de eventuella småsaker som behövde ordnas mer än 30 minuter före gästernas ankomst, vilket Anna-Lena under alla omständigheter hade fått klara utan mina insatser.

Kanske var det denna lilla störning som gjorde att rödpeppar-kornen glömdes i kycklingrätten? Det var väldigt gott ändå och kvällen trevlig även för övrigt. Gästerna fann sig väl i våra lite ombytta roller och hälsade mig varmt välkommen till Tulpanvägen.

Nu stundar en hel helg av ledighet. I alla fall om man ska tro köksväggens planeringskalender med Carl Larsson motiv - där finns inga bokningar uppskrivna.

Audi A3

Ganska säkert slog jag personligt rekord idag. Exakt en timma tog det från det att jag startade bilen i Bua, tills jag satt ombord på Malmö Aviations plan mot Stockholm - min vana trogen vid ett fönster. Denna gång berodde det inte på att jag var sent ute. Tvärtom kom jag i så god tid att jag hann åka med planet som gick 30 min innan det jag var bokad på. Därmed var det bara att gå direkt från incheckning via säkerhetskontroll och som sista passagerare rakt ombord; inte minsta lilla kö eller väntetid.

Jag tar mig till/från Landvetter med hyrbil idag. En Audi A3 blev det denna gång. Med sin instrumentering i starkt lysande rött är Audi en lämplig bil till jul; för övrigt mår man bättre bakom den behagligt grönskimrande panelen i en Saab.

Jul-Audin står nu och väntar på mig på Landvetter. Inomhus utan att bli isig, utan att jag behöver betala parkeringsavgift och dessutom alldeles intill terminalen. Mitt knep var att köra in på hyrbils-garaget och parkera på de platser som reserverats av AVIS för bilar som ska lämnas in. I eftermiddag smyger jag likt spindelmannen osedd in där och kör ut igen. Förhoppningsvis har ingen tagit notis om katten bland hermelinerna.

Otur

Hemkomsten igår blev sen, exakt 02:57 stannade taxin utanför Tulpanvägen 4. Som tur var störde detta ingen annan, eftersom jag smög ljudlöst och osynligt som spindelmannen in till sängen via köket, tvättstugan, vardagsrummet och badrummet.

Emil är fortsatt otursförföljd och har gjort illa sig igen. Han skadade sig i ansiktet av vassa föremål igår. Vid frukosten idag upptäckte jag att metallskräpet inte hade plockats bort ordentligt efter olyckan, rester satt kvar i ena ögonbrynet.

Det händer mycket på jobbet just nu, både i vår egen organisation och med aktörer runt omkring oss. En del av detta påverkar förutsättningarna för mitt uppdrag. Imorgon ska jag ta en sväng till Stockholm för att börja ta itu med en av dessa faktorer.

Forsinkelse

På vackert klingande norska berättade kvinnan som satt i SAS incheckningsdisk att mitt plan till Göteborg är försenat. Inte bara hennes språkmelodi, utan även utseendet, egentligen hela hennes uppenbarelse var vacker. Den korta minut som vårt möte varade kompenserar trots detta inte de följande 3 timmarna (minst...) som jag nu vackert håller på att vänta ut.

Jag fick ytterligare en liten kompensation i form av ett presentkort på £10 för att kunna överleva den extra perioden på flygplatsen. Jag sköt till £15 av eget kapital och fick på så vis ihop till en portion lax och räkor, samt ett glas vin.

Om 3 timmar av mitt liv är värt £10, är det i sin helhet värt £2 920 000, eller ca 35 040 000 SEK. Då har jag räknat med att jag blir 100 år, vilket ju faktiskt är precis vad jag har planerat.

Välbehag

Till ackompanjemang av Il Divos smäktande version av ’Panis Angelico’ i MP3-lurarna (tack för skivan Olivia!) joggade jag tidigt i morse utefter gatorna som omger Hyde park. Jag hade egentligen planerat att springa inne i själva parken (hotellet ligger vid dess sydvästra hörn), men därinne var det alldeles mörkt och ogästvänligt.

Dagens möten är just avklarade, men det är nästan 5 timmar till avgång för returflyget. Fördelen med att jobba i t.ex. Helsingborg var att man kunde sätta sig i bilen och köra hem så snart man var klar med jobbet för dagen. Nackdelen var å andra sidan att man aldrig blev klar.

I mitt faktaprogram ”så går det till i England” har jag tidigare berättat om hur det fungerar med bl.a. tunnelbanor och övergångsställen här. Idag ett nytt avsnitt i denna serie:

Vägguttag & stickproppar.

För det första är stickpropparna rejäla doningar med tre stift. Själva vägguttaget sedan, är som regel försett med en strömbrytare. Fördelen med detta är att man kan välja om man vill att det ska komma ström till den apparat vars sladd ansluts till vägguttaget, eller om man bara vill ha den sittande där ändå.

Mayfair

Sitter i lobbyn på 5-stjärniga hotellet Radisson-Mayfair i centrala London. Jag väntar på kollegorna Benno och Nils-Olov som bor här (jag och Gunnar blev inbokade på ett annat hotell några U-tube stationer bort); strax ger vi oss alla fyra ut på det utsiktslösa företaget att finna en GI-måltid till middag.

Resultat av 'finn-ett-fel' tävlingen 8:e januari:

Alla som svarat hade rätt, det var teskeden som jag råkat stjäla. Ann-Sofi och Elenor får dela på 1:a priset. De har på ett föredömligt sätt lyft fram en del av Buas framstående innevånare som dess fördel gentemot Varberg.

Byxor

Igår kväll åt jag middag tillsammans med nye vän, Donald (kallad 'Don' i dagligt tal) från Washington. Eftersom jag särskilt frågade om den saken, vet jag säkert att han inte har fått sitt namn efter Kalle Anka (Donald Duck på engelska). Vi lärde känna varandra först under gårdagen, men lyckades under dagens lopp och framförallt fram emot kvällningen (vi höll på till ca 01:00) att bli riktigt goda vänner. Vi har utbytt kontaktuppgifter och kommer snart att höras av eller träffas igen.

Idag ska vi avsluta seminariet. Sedan blir det ca 2 timmars tågresa ner till London.

Jag ska försöka ta reda på något om manchester-byxor medans jag är kvar i staden med samma namn - kanske köpa ett par till och med. Det måste väl vara här som man odlar tygerna?

Mr Burns

Om jag hade passat på att komma hit till Manchester för ett år sedan kunde jag ha stämt träff med Svennis*), som då tränade Premier League klubben Manchester City.

Detta är mitt andra besök i staden. Senast det begav sig var 1997, då jag jobbade med utveckling av en ny broms på Volvo Lastvagnar; här i staden fanns ett av de leverantörsföretag som vi samarbetade med.

Nu har vi kommit igång med ett 2-dagars seminarium om den brittiska lagstiftningen och tillhörande tillståndsprocesser inom kärnkraftsområdet. En av föredragshållarna heter Burns i efternamn (bilden), men till skillnad från den onde kraftverkschefen i TV-serien Simpsons heter han inte Montgomery i förnamn. De är inte särskilt lika på något annat sätt heller.

En annan av deltagarna heter Popp i efternamn och är från USA. Jag har sedan vi först träffades för snart tio år sedan en stående inbjudan att spendera en helg i hans jaktstuga, belägen i Pennsylvanias storslagna bergsområde. Scenerna med hjort-jakt i filmen 'Deer hunter' är från dessa trakter.

England är ett dåligt land att vara i om man ska försöka tillämpa GI. Deras mat består huvudsakligen av frityrsmet, sandwichar och potatismos.

*) Sven-Göran Eriksson. Legendarisk svensk fotbollstränare; för tillfället landslagstränare i Mexico.

Lätt & Lagom

Sakta men säkert rör jag mig vidare nedåt på viktskalan. Nettoförändringen är inte så stor på en vecka, men trenden ser klart bättre ut nu än vid senaste mätningen; följer jag den klarar jag slutmålet precis.Idag klev jag upp tidigt för att frukostera tillsammans med familjens tidningsbud. Grovt bröd, ägg och sill stod på menyn (tidningsmannen - som inte har GI-regler - hoppade över sillen och tog ljust bröd istället).

Denna vecka startar min turné redan på söndagens eftermiddag, dvs lite senare idag. Resan kommer att gå till Manchester; där ska jag tillbringa två dagar och sedan stanna till en dag i London på vägen hem.

Bohemer

Igår kväll tog jag mig tillsammans med familjens övriga kulturelit (Oliva och Amanda) till Göteborg för att gå på opera. Uppsättningen var Puccinis 'La Bohème' och biljetterna hade vi fått i julklapp av vår kära hustru/mor. Valet av föreställning passade utmärkt. Vi tre är ju inte bara kulturella, utan känner oss i hög grad som något av bohemer.

Man får lägga lite band på sig när man befinner sig i en sådan salong som Göteborgsoperan. Det går inte för sig att nynna med, hur medryckande ariorna än är. Handling, story och intrig är väldigt enkla och avskalade i operaföreställningar om man jämför med hur de kan broderas ut och detaljeras i andra berättarformer som litteratur, film, teater och även musikaler. Upplevelsens stora värde skapas istället av själva framförandet, med scenerier och framförallt den fantastiska sången och musiken. Dramatiken i den avslutande tragiska akten var dock tillräckligt stark för att tvinga fram några tårar från damerna i vårt tremannasällskap.

Vi har just stärkt oss med en promenad nu på förmiddagen och är därmed redo att börja packa ner julen i dess röda lådor. Där ska den sedan få hibernera ca 11 månader framåt.

T.G.I. Friday's

Idag sitter jag på Ringhalskontoret igen. Annars har det hittills blivit lite färre dagar än vad jag hade trott, då jag kunnat cykla till jobbet.

Inläggets rubrik står för "Thank God It's Friday". Det är engelska och betyder att fredagar är bra. En restaurangkedja i USA bär detta namn. Där har personalen röd-vit-randiga kläder och liknar polkagrisar. Om man beställer "Baby Back Ribs" där, så får man in en hel revbens-sida från en liten gris. Det är väldigt mumsigt.

Förmiddagens möte då jag har haft två besökare från Tyskland drog över tiden. Jag fick ingen tid för lunch, inte det minsta lilla revben ens. Nu sitter jag istället med en skrikande tom mage i telefonkonferens som kommer att fortgå resten av eftermiddagen. Att hoppa över maten är inte alls någon bra GI-metod. Man ska tvärtom äta allt vad man orkar - så länge det flödar av fett och proteiner förstås; helst av allt ska det vara Baby Back Ribs.

Det är en aning tröttsamt att sitta med telefonen i örat flera timmar i sträck. Fördelen med att delta per telefon är (utöver att slippa resa till Stockholm) att man kan ägna sig åt någon rolig sidoaktivitet under tiden utan att störa de övriga mötesdeltagarna. T.ex. kan man sätta en kaffekopp på huvudet för att hålla glasögonen på plats.

Ett pyssel

X2000 är ett revligt sätt att resa. Bl.a. serveras en liten måltid, vilken man till skillnad från ombord på flyget kan inta utan att sätta armbågarna i ansiktet på personerna bredvid.

Innan jag tog mig an dagens portion, nyttjade jag densamma till det klassiska pysslet ”finn ett fel”. Just det, det finns en skillnad på bilderna; eller ett ’fel’ på den ena om man så vill. En ledtråd – men försök först utan att använda den – finns i mitt inlägg från 30:e november 2008.

Tävlingssvar lämnas senast 2008-01-12 via inlägg på bloggen eller till Buamange@spray.se. Ange om ni behövde använda ledtråden (de som svarat rätt utan detta får åtta extra-poäng). Uppge som skiljefråga en slogan om varför ni gillar Bua mer än Varberg. 1:a pris är en kopp kaffe (själva koppen får man behålla) och en tårta.

Bild 1..........................................Bild 2

Kaffegois

För ca 30 minuter sedan rullade tåget ut från Stockholms central. Utanför är det helt mörkt. Inga särskilt användbara observationer kommer att kunna göras på resan, men den är trots denna missräkning ganska trevlig. Mycket folk hade samlats på centralen idag och begav sig ut på olika perronger. Säkert skulle de liksom jag åka med något av tågen. En av dem var munk och en annan militär - jag tror att det var en major. I tidningen 91:an heter majoren ’Morgonkrök’.

Det har kommit frågor på insändarsidan om mitt s.k. nickname, ’Buamange’. Det har varit ett sekretessbelagt kodnamn med dolda budskap som bara de invigda känner till. Nu ska jag dock ta bladet från munnen och röja hemligheten. ’Buamange’ är helt enkelt en sammanskrivning av ortsnamnet ’Bua’ och smeknamnet ’Mange’ (ibland använt för personer som heter Magnus). Det var när jag plötsligt märkte att jag heter just Magnus och bor i just Bua som jag kom på det kluriga kodnamnet.

Ett annat ännu finurligare namn är Kaffegois. Många har försökt, men ingen har hittills lyckats knäcka koden och avslöja sanningen eller den identitet som döljer sig bakom detta.

Halvtids-snack

Min senaste nattsömn gick i två halvlekar. Först några korta timmar hemma i sängen, sedan ett nytt sovpass á nästan 3 timmar ombord på X2000 Göteborg-Stockholm. Uppdelningen gjorde inte så mycket, för jag hade ett trevligt halvtids-avbrott tillsammans med min gode vän Thomas. På sin väg till veckans fiskarfänge med start på Donsö (ö i Göteborgs södra skärgård), var han bussig nog ge mig lift till tåget. En tidig, mörk och kall januarimorgon i en skåpbil med lätt fisk-vittring, kan faktiskt vara precis lika trevlig och givande som en sommardag vid havet eller en kväll på krogen - allt hänger ju på sällskapet.

Sedan jag kom till Råcksta har jag suttit i möten hela dagen. Jag har nu en del eget arbete att ta mig an, men idag blir det nog ingen särskilt lång kväll på kontoret. Imorgon väntar tre möten och sedan retur-resa med tåget. Jag ska memorera färden lite bättre då. Det är bra att känna igen så mycket som möjligt av utsikten från olika tåg, om jag någonsin skulle få chansen att tävla i 'På spåret'.

Psalm no 301

"...Hur ljuvligt det är att möta på väg till Jerusalem, en återlöst syskonskara när ensam man vandrar hem..."

Pingstkyrkans årshögtid idag inleddes med att vi stående sjöng ut för fullt, i Kirsten Hansen-Aagarrds härliga psalm från 1871. Den här sortens sånger är jag uppvuxen med och kommer säkert aldrig att tröttna på. Extra trevligt när man befinner sig i en ordentligt sjungande omgivning, så att man kan klämma i utan att utmärka sig alltför mycket.

Ett stort inslag av sång präglade också resten av gudstjänsten, bl.a. av manskören 'Båtfjordsteamet'. Det är en grupp av frejdigt sjungande seniorer. Flertalet av herrarna fanns nog redan med när Buas pingstkyrka startades 1933.

Mysfarbrorn och emeritus-pastorn Göte ledde mötet. Det är en människa som jag beundrar. Allt han gör och säger utstrålar engagemang, värme, äkta oförfalskad godhet och inte minst ett mycket stort mått av förstånd och klokhet.

Formkurva

2009 har startat bra vad gäller mina förberedelser för Springtime. Loppet går den 9:e maj i Helsingborg. Idag har jag redan genomfört årets tredje träningspass. Texas och Olivia deltog också. 1,5 kilometers-spåret vid vattentornet var arenan.

För första gången på många år testade jag att springa ett varv på tid. Uret stoppade på 7:20, dvs strax under 5-minuters tempo. Jag har sprungit betydligt fortare än så, men det är ett dussin år och minst lika många kilon sedan dess. Dagens formbesked räcker för att jag ska känna mig komfortabel. Jag har Anders som i en ask inför vårens batalj.

Il Divo

Med trettondagen slutar nu den långa serien av helg- och mellan-dagar. Även om man brukar säga att julen varar ytterligare en vecka, fram till Knut, återgår nu livet till vardag med arbete och skola - i de fall det inte redan har skett så ännu tidigare.

Det lämpligaste sättet att celebrera helg-finalen är att ta sig en ordentlig genomlyssning av Il Divos julskiva, 'The Christmas Collection'. Lyssna först på CD'n rakt igenom 2-3 gånger i sträck. Övergå sedan till att hoppa lite fritt mellan dina särskilda favoritspår i minst en halvtimme.

Befriad

Nu har vi just kommit hem från ett sjukhusbesök, där Emils arm sluppit lös ur sitt gips-fängelse. Vi får väl hoppas att han nu väljer en bättre väg framöver och överger brottets bana.

I dagens nummer av Hallands Nyheter kan man läsa om Horredsprästen Block, som anträder martyrskapets väg då Svenska kyrkan ifrågasätter hans engagemang i den så kallade 'Missionsprovinsen'.

På hemsidan som denna märkliga sekt driver, kan man läsa flera frapperande och motsägelsefulla utläggningar. Provinsen tror sig vara förföljd och liknar sin situation vid den som rådde för bl.a. de baltiska kyrkorna under Sovjettiden. De drar slutsatsen att det sjunkande antalet gudstjänstbesökare under senare år beror på att kvinnor får prästvigas.

Här kommer nu ett avslöjande glädjebudskap som ska befria Provinsen från förföljelsens bojor:

Sverige har full religionsfrihet!

Rakryggade och utan risk för represalier, kan ni komma ut ur garderoberna och bilda en egen fri kyrka. Till glädje och förlösning för det svenska folket kan ni sedan däruti framföra evangeliet på ett mer korrekt sätt än vad Svenska kyrkan förmår.

Kan det nu verkligen vara så att Provinsen av ren okunskap om denna möjliga frihet dröjer sig kvar inom Svenska kyrkans hägn? Eller är det så, att en prästlön från denna kyrka ändå smakar väldigt bra? Är det månne för behagligt att sitta kvar i det bo som garanterar ens försörjning? Det räcker kanske med en mer modest kamp, genom en eller annan palaver i lokala kyrkoråd - så att man sedan kan framställa sig som 'förföljd'?

Kanske är trots allt ärendet inte riktigt så angeläget som man vill ge sken av i sina fabulösa framställningar på hemsidan. Nej, mer än ett och annat spektakel i media emellanåt har nog inte samhället att vänta av gubb-klubben Missionsprovinsen.

Vattentorn

Jag har levt den här dagen någorlunda enligt det dygdemönster som jag föresatte mig i morse. Mina gudfruktiga planer kom dock på skam. Trots att vi talade om saken så sent som igår, hade jag glömt bort att pingstkyrkans eftermiddags-gudstjänst inte var idag utan först om två dagar - på trettondagen.

Motionsrundan gjorde jag tillsammans med Texas. Joggande tog vi oss upp till Buas höglänta områden kring vattentornet. Efter ett varv på motionsslingan i denna terräng, begav vi oss åter ner till markhöjder ungefär på samma nivå som havsytan. Helt utan syrgas genomförde vi denna expedition.

Buas vattentorn byggdes på 60-talet. Det är ungefär så mycket information jag lyckades hitta på nätet. Det är hur som helst ett ståtligt landmärke. Numera fungerar det dessutom också som mast för bl.a. 3G-antenner.

Trög start

Jag fortsätter även detta år med projekt-redovisning veckovis och på söndagarna. Som man ser är starten av 2009 lite trevande, men man kan inte dra några långtgående slutsatser efter en så kort mätperiod. Trendningen får man ta med en stor nypa salt. Fast alltför mycket salt är heller inte bra. Varken enligt GI eller någon annan metod.
Med årets första vecka redan gången, återstår nu bara tio veckor under vilka jag alltså måste lätta 0,4 kg per vecka (eller ca 57 g per dag). När jag därefter sätter punkt för GI-projektet kommer också denna tillhörande blogg att stängas. Kanske startar jag en ny blogg med ett annat tema.

Idag ska jag bara göra goda gärninga för kropp, själ och hem. En motionsrunda, ett kyrkobesök och städning av golv och toaletter står på programmet.

Virtuellt nätverk

Varhelst det finns internet har jag möjlighet att ansluta min bär-dator, för att komma åt filer, email och program på samma sätt som då jag sitter på kontoret.

Den tekniska lösning som gör detta möjligt är anslutning/inloggning med något som kallas VPN (Virtual Private Network). Förbinelsen mellan min dator och företagets server går via internet, som allstå fungerar som en virtuell del av ett utsträckt nätverk. Allt som behövs är ett litet program och en inloggningsdosa (bilden).

Dessvärre har jag nu försmäktat två dagar utan snus och även utan att få denna VPN-anslutning från hemmets bredband att fungera. Kan det vara en försenad millenie-IT-krasch som slagit till vid års-skiftet?

Nyss har vi sett på reprisen av det utomordentligt trevliga programmet 'på spåret', med Siw Malmqvist som en av dagens tävlande. Börjar hon att bli senil, eller har hon alltid varit lika korkad? Robert Aschberg i motståndarlaget visste däremot en hel del, t.ex. att en fin sorts skinka från Spanien heter Pata Negra och att man för att få rätt karaktär på den föder upp svinen på ekollon.

Fest-middag

Eftersom vi firade självaste nyårsafton på lite spridda håll den här gången, anordnade vi istället en gemensam familje-nyårs-middag ikväll.

För att få det så trevligt och bra som möjligt, fick var och en göra det som han/hon hade bäst talang för:
- Olivia stod för förrätten. Soppa med rostad smak av sötpotatis och vitlök, samt salta chips av ugns-bakad parmaskinka.
- Huvudrätten var min huvudvärk. Jag hade planerat Tornedous, men det var slut på oxfilé till och med i den specialiserade charkuteri-butiken på Götgatan i Varberg. Det blev istället entrecote, med pommes anna (variant av potatisgratäng), bearnais-sås och stekta kronärtskocks-hjärtan.
- Emils uppgift var efterrätten. Han bjöd på banana split, med bananer, glass, maränger, riven choklad, nötter och äkta spray-grädde. Garnerat med tomtebloss vid serveringen!
- De övriga tre familjemedlemmarna (Anna-Lena, Amanda & Matilda) bidrog huvudsakligen med att vara gäster och vackra bordsdamer.

Den del av disken som vi inte hann med att ta hand om under tiden ligger nog också bra till för att bli bli mitt jobb.

Priset som jag och Anna-Lena fick betala för denna trevliga kväll med alla våra barn samlade, var ett missat avsnitt av 'på spåret'. TV-programmet går i repris, det gör inte våra barn.