Grattis Catharina!

Vem kan väl tro att du redan hunnit bli 29 år? Jag skulle snarare ha gissat på 25, om jag fick frågan.

Redan i den unga barnaskaran kunde man nog ha anat vilket av syskonen som skulle komma att bli en skönhet som vuxen. Ser man sedan hur väl det utvecklade sig på bara några år (vänstra bilden), är det lätt att förstå hur Mikael kunde falla så totalt.

Ikväll är vi bjudna på nyårsfest. Jag har inhandlat en s.k. 'tårta', som bidrag till det gemensamma fyrverkeriet. Det verkar lite säkrare än de opålitliga raketerna. Förra året gick styrpinnen av på en raket, men jag la den på gatan och tände på i alla fall. Ett par år tidigare råkade jag skjuta från en flaska som välte, så att raketen träffade Simons bil. Han blev inte det minsta arg, men jag har för mig att jag fick en mild tillrättavisning av hans fru. Nej, vad gäller fyrverkerier känner jag mig lugn inför kvällen. Får se vad jag kan hitta på att ställa till med på annat sätt.

Beaujolais Royal

Vid hemkomsten efter dagens expedition, kunde jag ta för mig utav en kvällsmåltid som var både GI-riktig och välsmakande. En välkomponerad salladsblandning, avokado med romsås och som kronan på verket några delikatess-köttbullar.

Till detta valde jag ur vinförrådet en flaska Beaujolais Royal. En halv falska alltså. Eller egentligen en hel flaska, men av halv storlek. Det finns numera ett hyfsat utbud av viner som säljs på halvbuteljer. Ett bra alternativ om man bara är en person som dricker vin.

Beaujolais Royal är ett lite roligt vin, som verkar förmer än vad det egentligen är då man först betraktar etiketten. "Leverantör till framlidne Gustav VI Adolf" kan man än idag läsa. Det stämmer också. Det var gamle kungen som på plats i Bourgogne upptäckte detta vin och blev så förtjust att han lät specialimportera det för eget bruk. Systembolaget tog 1955 in vinet i sitt försäljnings-sortiment, så därefter kunde kungen handla i lokalbutiken om han ville.

Bortsett från anekdoten med kungen är det inget märkvärdigt vin. Mycket lätt för att vara rödvin, precis som andra Beaujolais-viner. Passar bäst till lättare måltider, likt den jag just förtärt, eller bara som sällskapsdryck.

Stockholm i mitt hjärta

Idag passar jag på att unna mig en liten dagsutflykt till Stockholm; man bör ju hitta på lite roliga aktiviteter såhär i mellandagarna. Tyvärr tröt fantasin en aning. Väl kommen till huvudstaden slutade det med att jag begav mig till Råcksta-kontoret. Här har jag nu suttit sedan halvtio och har ytterligare ett par timmar kvar av intressanta möten. Mestadels trevliga diskussioner, men jag börjar ana att det kan bli hett om öronen på det här jobbet också.

Vad gör alla människor en dag som denna? Inte gör de utflykter i alla fall. På både Landvetter och Bromma var det ödsligare än på Marina-restaurangen i Bua en tisdagskväll i februari. Jag har under dagen delgivits dramatiska ögonvittnesskildringar (källan vill vara anonym) från en stor anstormning av folk i Varbergs systembutik. Detta verkar vara en betydande del av förklaringen.

En av flygvärdinnorna på morgonplanet hette Theresia. Den andra hade ingen namnskylt.

82,1 kg

Enligt dagens vägning, har viktuppgången över juldagarna inte blivit mer än ca ett halvt kg. Jag behåller därför delmålsnivån 82 kg som utgångspunkt för den fortsatta GI-satsningen 2009.

Jag har beslutat mig för 78 kg som nytt slutmål. Från 82 till 80 känns lite för enkelt. Deadline är enligt ursprunglig plan innan Österrike-resan, dvs i praktiken fredag vecka 11.

Farväl trevliga smaker av öl, prinsesstårta, spagetti och polkagris. Nu stundar elva bistra veckor av GI-disciplin.

Ikväll har vi varit på bio och sett ”Vi hade i alla fall tur med vädret - igen”. Några skojiga scener håller måttet, men tillsammans skapar de inte mycket till film. En berättelse av substans finns egentligen inte. Betraktat som fristående humorfilm kan jag hålla med recensenterna som genomgående delat ut bottenbetyg. Som epilog till klassikern däremot har den här uppföljaren en viss charm.

Det är porträttet av stackars Gösta (Rolf Skoglund) som gör hela filmen. Man måste ha sett originalet för att förstå karaktären rätt. Nu är han äldre, lite tröttare, plågad av hemorrojder, kanske en aning desillusionerad över sitt liv, men annars sig lik. Dömd att misslyckas utkämpar han den ena ojämna kampen efter den andra mot livets orättvisor och flertalet av de människor som råkar korsa hans väg. För varje utkämpad strid står han allt ensammare kvar och framstår som en än mer misslyckad figur. Likt don Quijote bibehåller han ändå tron på sig själv och sina planer och fortsätter oförtrutet sitt fälttåg.

Tulpanvägen 4

På ingen annan adress har jag varit bofast så länge som på denna. Över 16 år är det nu. Efter några dagars släktsammandragningar, har vi nu återvänt hit till det mer småskaliga vardagsliv vi annars lever. Det är en raskt krympande kärnfamilj vi talar om. Från magnifika sex personer är vi nu nere på mer svensk-ordinära fyra individer skrivna här, sedan även Matilda startat sitt eget hushålle tidigare i höstas. De två barn som fortfarande är formellt bofasta hos oss slank strax iväg, så inte ens dem har jag sett skymten av sedan vi kom hem vid halv-sex snåret.

Men, men, vad är väl en stor familj med en massa barn? Kanske inte direkt långtråkigt som Askungens bal, men det kan ju vara arbetsamt, och bråkigt, och stökigt, och högljutt, och dyrt, och trångt, och alldeles,... alldeles underbart!

Tills den goda fen kommer hit och förtrollar mig till en småbarnspappa med huset fullt av besvärliga ungar igen, får jag nöja mig med de tillfällen - som julen - då vi numera återsamlas. Turligt nog är mina barn (möjligen även jag själv i viss mån) så barnsliga fortfarande att det går lika bra att leka med dem nu som då de var i dagisåldern.

Ett annat gott råd som muntrar upp fick jag nyligen av en kollega: "har man ett gammalt hus och en ung fru, så finns det ju alltid något kul att göra när man är hemma". Med ett hus som blir allt äldre och en fru som förefaller allt yngre för varje år, ser framtiden ut att kunna erbjuda mycket glädje - trots att några av mina bästa lekkamrater har slutat att ständigt klänga runt mina fötter.

Pussel

När väl snickarsvågern slutat vispa omkring med sina stora nävar bland de små pusselbitarna gick det som en dans. I god tid före läggdags igår kväll kunde Amanda lägga bit nummer 1000 på plats. Att lägga pussel har kommit att bli ett av de traditionella inslagen när vi träffas i Aneby.

Idag har vi återigen varit på gudstjänst (som vanligt bara de kyrkliga i familjen). Aneby Allianskyrka den här gången. 23 jagar mig fortfarande, men numret tar lurigare vägar. Man får använda lite list för att genomskåda det hela. Dagens psalmnummer:

015

122
123

Starta med 2:an längst till höger i andra raden. Läs ett steg nedåt så blir det 23. Fortsättningen är klurigare denna gång. Summera de oanvända siffrorna i kolumn två resp. tre. Det ger talen 5 (bara en siffra kvar där) och 5 (1+2+2). Multiplicera dessa två; 5x5=25. Summera talen i kolumn ett; 0+1+1=2. Subtrahera kolumn-ett-summan från kolumn-två-tre-produkten. 25-2 = ....

Jag la fem enkronor, en femkrona och en tiokrona i kollekten. Det var allt som fanns i fickorna. Vid utgångskollekten smet jag först ut till jackan och hämtade två tjugor. Nu har jag inga slantar kvar i några fickor. Hade jag kommit med en femma mer till kyrkan hade den nog också gått åt, så man kan mycket väl säga att jag sparade in fem kronor genom att ha så lite kontanter på mig idag.

HP C5380

För endast 1395 kronor har jag blivit ägare till en apparat som kan skriva ut, kopiera, scanna och helt säkert väldigt många fler saker. Jag gjorde mitt fynd på det vanliga effektiva sättet. 3 minuter och 22 sekunder. Mer tid slösade jag inte inne i Net-on-Net butiken innan jag stegade ut med kartongen. I efterhand kunde jag konstatera att den fanns för 5 kronor mindre på ett par andra butiker. Jag får väl spara in det bortslösade beloppet genom att ge lite mindre i kollekten en annan gång.

Jag hittade även en trådlös mus, vid dagens mellandags-rea-besök på A6 i Jönköping. Bättre trådlös än rådlös, brukar ju mössen säga till varandra.

Det stod flera granar och hängde precis utanför ingången. En av dem svarade när jag sa hej. Han heter Daniel i förnamn.

Gröt & grisar

För andra kvällen i rad har vi nu hedrat tomten med att äta den sorts gröt som kallas "tomtegröt". Det kallas ibland för risgrynsgröt, men egentligen heter det tomtegröt. Det är väl för att hedra tomten som man äter sådan gröt?

Jag fick flera nya julklappar idag, bl.a. en fin tomte av Ann-Sofi, men den snodde mamma.

Vi har listat ut en ny TV-serie, som ska heta "Bonde söker gris". Det ska handla om hur bönder grisar ner sig, t.ex. om de står på huve´t i gödselhögen, snubblar ner från traktorn i en lerig åker eller ramlar i ett dy-kärr när de jagar tjurar genom skogen. Avsnitten ska alltid starta just när de är finklädda och på väg till kalas. Det blir extra skojigt om de gör nedgrisningarna iklädda kostymer och klänningar.

The other day

Rubriken är på engelska och betyder "Annandagen" på svenska.

Det gick lättare att lasta bilen för avfärd från Västergötland än vad det för ett par dagar sedan gick att göra detsamma inför resan dit. Största skillnaden var nog att vi slapp en snow-racer som tog upp halva bagaget.

Ford Mondeo som vi för tillfället lånar är annars en ovanligt rymlig bil, större än både Volvo V70 och Saab 9-5. Två gånger har jag varit ägare till en egen Fordomobil. 1985-1986 hade vi en liten guldfärgad Escort och 1993-1994 en stor vit Scorpio med en härligt mullrande V6-motor på 3 liter. Den gick fort.

Nu väntar vi på lunchen som idag kommer att bestå av kalkon här i Aneby. Det dröter väl ett par timmar till julklappsutdelningen, men det verkar redan som att min 100-kronors present kommer att bli den populäraste.

Spelhålan

Efter en lugn och vilsam juldag med bl.a. en skön skogspromenad, har några av oss pojkar och män, samt en av flickorna, inlett kvällen med ett bastubad. Emil fick tyvärr hålla sig utanför, eftersom vi misstänkte att hans gips-arm annars skulle börja mögla efteråt.

Bastubadandet har mycket mångåriga anor, inte bara i Finland, utan också här i Sverige, liksom i Ryssland och de baltiska länderna – troligen mer än tvåtusen år. Vid tiden för Jesu födelse fanns det alltså redan bastubadare lite längre norrut. Man bör ägna detta faktum en extra eftertanke så här i juldagarna.

Jag hade tänkt använda en bild på mig själv och svågern i bastun till detta inlägg, men blogspots etiska råd stoppade publiceringen. Istället en stämningsbild från en annan av julens huvudaktiviteter hittills: TV-spel. Emil och Albin spelar det förhållandevis snälla fotbolls-spelet FIFA. Hemskare scener har vi annars fått se på spelskärmen, då soldaterna i krigs-spelen mördar och lemlästar varandra så att blodet stänker.

Kvinnan i mitt liv

Jag tycker om människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet.

På en och samma bild har jag ikväll fångat de av kvinnorna som betyder allra mest för mig. Från vänster till höger syns Anna-Lena (fru), Matilda (dotter), Maja (gudbarn), Olivia (dotter) och Amanda (dotter).


Bilden är från julmiddagen hos Larssons i Tidaholm. Vi har haft en mycket trevlig kväll, med massor av julsånger i 2-, 3-, och 4-stämmiga framföranden.

Jag har tydligen varit snäll det senaste året, för jag fick många fina julklappar. Jag har även hunnit med att själv agera tomte hos Larssons kusiner. De kännde nog inte igen mig, men jag fick ändå en känsla av att de anade att det inte var den äkta tomten som kom på besök.

The number 23

Som man ser på bilden står Tidaholm i vacker vinterskrud. Kyrkan som också syns i bild har vi besökt på förmiddagen. Prästens stola hade lila färg idag. Stola är halsduken som prästerna brukar ha i olika färger. Vi vet säkert att det heter stola, för prästen sa så själv.

På tavlan var följande psalmer uppsatta (vi sjöng dem också, en efter en):

121

736

116

Börja med 2:an i mitten längst upp och läs ett steg nedåt. Tillsammans med 3:an rakt under bildas ju talet 23. Summera alla de återstående siffrorna (1+1+7+6+1+1+6). Summan blir... 23. Den som har sett filmen med samma titel som dagens inlägg förstår min skräck. Numret har hittat mig...

Nu väntar snart jullunch hos Stig och Gullan. Jag ska ta antingen högst 22 eller minst 24 sillbitar. Absolut inte något tal däremellan.

Julspurt

En aningen stressig dag före dagen har det varit. Jag klev upp tidigt, i förvissning om att jag därmed hade skapat betryggande tidsmarginaler med tanke på de få saker jag hade att klara av idag. Marginalerna försvann dock snart p.g.a. det oförutsedda. D.v.s. uppgifter som jag hade glömt i planeringen, samt en eller annan tillkommande syssla som Anna-Lena ringde om från jobbet.

Efter packning, städning, diskning, hämtning av hyrbil och dotter i Varberg, kokning av grönkål, inköp av en extra julklapp, annat handlande, rastning av Texas the dog, lite jobb på hemmakontoret (…eller inte såå lite - det var nog här största planeringsmissen fanns), duschning, klippning & rakning, lastning av bilen, har jag till slut hunnit ikapp mig själv nu på upploppet av dagen.

Vi är klara för avfärd mot Tidaholm. Så snart förvärvsarbetarna Anna-Lena och Matilda kommer hem bär det iväg.

Nu blir det halvtidsvila från GI-projektet över juldagarna. Några dramatiska skillnader blir det inte; jag tänker inte rasera resultatet av mina ansträngningar hittills. Åtminstone ska jag dock unna mig någon julöl - kanske även en marsipangris.

Varför försaka en enda liten iskall öl?
Sejdeln kommer kanske aldrig tillbaka

Snyggt?

"...och så ser du till att allt är snyggt här hemma..."

Villrådig över instruktionens exakta innebörd har jag börjat min uppsnyggningen av hemmet med att diska. Att diska är en definierad aktivitet som går att begripa. Man vet vad som ska diskas, hur det ska göras och man kan vara ganska säker på när det är klart.

Vad ska jag göra nu? Jag lutar åt att skura golven en gång till, trots att jag gjorde det senast igår. Det är åtminstone en syssla som jag känner mig säker på - risken att göra fel är minimal.

"...se till att allt är snyggt..." Abstraktionsnivån i ordergivningen övergår tyvärr en mans fattningsförmåga. Hur ska man veta precis vilka åtgärder som krävs för att det ska bli "...snyggt..."? Hur ska jag veta att det är klart?

När det gäller arbete i hemmet, behöver män konkreta, avgränsade och begripliga uppgifter - helst av allt tydligt nedskrivna på en lapp. Diska; bädda; putsa fönstren; städa toaletten; damsug i hallen; etc.

Jag famlar nu vidare på okänd mark en stund. När Olivia vaknar kan jag kanske få lite kvinnlig vägledning i mitt sökande efter upplysning.

Julvindar friska

Havet är uppfriskande för både kropp och sinne. Särskilt en da’ före da’n före da’n som denna, då man kan betrakta de skummande vågornas anstormning in emot land.

När jag efter förmiddagen i min skrivkammare hemma på Tulpanvägen omgrupperade till Ringhalskontoret (på min nya cykel såklart), fick jag en god dos av havets friskhet – främst tack vare vinden som var på väg åt rakt motsatt håll som jag.

Bilden är från cykelvägen mellan Bua och Ringhals, längst inifrån Bålebukten. Vinden får man alldeles utmärkt del av även där, men för att verkligen njuta av hela det skådespel havet bjuder på bör man hellre ge sig ut till klipporna runt fyren.

Ett tips: Den som vill till fyren men inte hittar, kan skriva ut bilden och använda som karta. Jag har gjort en noggrann markering, så det är ingen risk att gå vilse.

Genrepet

För att fira att vi idag passerat det mörkaste i mörkerheten och går mot ljusare tider igen, gjorde jag och Anna-Lena ett litet genrep inför julen. Vi klädde oss som tomtar och stod framför granen och sjöng julsånger en stund.

Många julsånger lyssnade vi till tidigare på kvällen. Den manliga och mest kyrkliga delen av familjen alltså, som besökte Värö kyrka och den traditionella julsångs-gudstjänsten.

Delmålet

Föga överraskande för den som har hängt med i mina rapporteringar, klarar jag delmålet 82 kg. Dagens veckoredovisning är min sista före jul och dagsnoteringen 81,6 kg får därför räknas som det officiella resultatet. Det innebär en minskning med 4,9 kg hittills, eller i snitt 0,7 kg per vecka under de sju veckor GI-projektet hittills har pågått.

Det man kan oroa sig för är trenden de senaste två veckorna, då min vikt bara har rört sig mycket lite neråt. Å ena sidan närmar jag mig nog jämnviktsnivån för den GI-taktik jag tillämpar nu (det finns möjligheter att förbättra...). Å andra sidan har jag slarvat lite väl mycket, särskilt den allra senaste veckan.

Trots det svaga resultatet nu på slutet kan man kanske tycka att 80 kg är ett aningen blygsamt mål. För att inte göra några förhastade förpliktelser (vi har ju julen också...) ska jag vänta till första mätningen efter jul och utifrån var jag då står bestämma ett nytt slutmål till vecka 12 nästa år. Att jag skulle fortsätta i den genomsnittstakt som jag haft hittills är dock uteslutet. Då skulle jag landa strax över 70 kg i början av mars och alltså riskera att blåsa ikull om någon smäller igen dörren för hårt.

Jul i väst

Några stackars renar fanns i en hage och en annan föstes runt i parken dragandes på en hjul-försedd släde. Dessa norrländska inslag räckte inte riktigt till för att ta kål på den genuina känslan av traditionell västkustvinter; några grader plus, hård vind, regnskurar och även däremellan maximalt fuktig luft.

Det är vackert med all belysning som klär in både hus och många av träden på Liseberg. Vi kunde inte enas om ifall mängden lampor kan räknas i hundratusentals, miljontals eller tiotals miljoner, men det är väldigt många. Utbudet av öppna karuseller är lite begränsat så här på vinter-säsongen, men vi roade oss desto mer med det åkande som erbjöds (radiobilar, bebis-berg-och-dal-banan 'nyckelpigan', kaffekoppen, släng-gungorna, och några stycken till).

Vi avrundade med att äta julbord på Lisebergs huvudrestaurang. Helt okej mat och framför allt mycket GI-riktig, men man kunde nog väntat sig ännu mer med tanke på priset. Det här är annars min sämsta GI-vecka sedan projektet startades. Detta stadfäste jag genom att ikväll ännu en gång unna mig en julöl som måltidsdryck.

Prologen

Vädret är absolut inte lämpligt för ändamålet idag, men jag hade verkligen lust att ta en provtur med min nya cykel. Det blev en riktigt kort tur, ungefär ner till hamnen och hem igen. Jag lade strategiskt in ett stopp där jag visste att chansen var stor att bli bjuden på en kopp kaffe.

Alla delar av maskineriet fungerade helt utmärkt; växlar, bromsar, dämpare, lampor, mm. Jag ska nog på allvar ta upp planeringen av en cykelsemester igen. När man svävar fram på en så lätt-trampad cykel som den här, kan inte ens dagens regn och blåst hejda inspirationen till sådant . Jag måste skaffa ett nytt tält i så fall. Det senaste vi hade campade vi sönder på Öland för ett par år sedan.

Nu ska jag åka och hämta två av mina dagen-efter-trötta döttrar. Den tredje och tröttaste vimsar redan yrvaket runt här nere. Lite senare ska vi åka till Lisebergs julmarknad.

Egen härd är guld värd

Den senaste dryga timmen har jag och Emil haft en mysig stund framför den öppna brasan, lyssnat på julmusik, slagit in de sista julklapparna och utbytt tankar om livets väsentligheter (hur det egentligen går till med förälskelse och sån't där...). Brasan är visserligen en aning artificiell, i form av en DVD som förevisar en eldstad på TV-skärmen. Värme ger LCD-skärmen ifrån sig lika bra som en vedbrasa, så på det viset är det verkligen autentiskt. Det som saknas är sot och rök, men det är ju bara skönt att slippa.

Ända sedan jag kom hem strax före nio har kvällen gått helt i julstämningens tecken. Innan brasan tittade vi på några avsnitt från Simpsons jul-DVD (innehåller avsnitt med jul-tema från olika säsonger) och ägnade sedan fem minuter åt att skratta ut vår julgran som nu lutar mer än tornet i Pisa.

För övrigt är bytet från min turné denna veckan tre nya teskedar.

LAN

Hela förmiddagen har jag suttit i ett möte som fick mig att tänka på brygg-lanet i Bua nyligen. Jag deltog inte, men tittade in för att ge Emil några nybrända Simpsons filmer.

I vårt mötesrum idag satt ca 20 personer. Nästan hälften av oss hade datorn med och sysslade till och från med helt annat arbete än det mötet avsåg att avhandla. Ytterligare några hade valt light-varianten och läste/skickade email via sina mobiltelefoner.

Om fem minuter startar veckans sista möte. Denna gång är det jag som har kallat och är mötesledare. Några avvikelser från ämnet eller eget sido-arbete på medhavda datorer kommer jag inte att tolerera.

Ikväll kör vi säkert ett mini-LAN hemma. Med ryggen mot varandra på en halv meters avstånd kan vi chatta eller maila oss emellan. Jag kan ju också göra ett inlägg till på min blogg, så kan den som då sitter vid datorn en meter bort få veta vad jag har gjort idag eller vad jag tänker och tycker.

Nya hamnar, nya famnar

För fjärde dagen i rad ska jag nu strax krypa ner uti en annan grisebädd*) än kvällen förut. Inläggets rubrik är ett gammalt talesätt som myntats av sjömän, men jag tror inte att de höll tempot av en ny hamn och famn varje dag. Själv har jag kanske inte besökt någon hamn, men min sekvens av nattplatser råkar vara hamnstäder; Bua-Helsingborg-London-Stockholm. Jag har heller inte direkt välkomnats av några famnar på mina härbärgen; det blir säkert bättring på den punkten när jag åter angör Bua hamn imorgon.

Återigen har jag haft en GI-dålig dag. Arbetslunchen som bars in under mötet tidigare idag bestod av sandwichar. När jag alldeles nyss anlände hit till Scandic Bromma, var köket stängt. Det enda de kunde erbjuda var… just det, sandwichar.

*) Att "krypa ner uti sin grisebädd", är ett uttryck taget från "Kattresan" av Ivar Arosenius. Det menas inte ordagrant. Det är sin egen säng man syftar på om man använder detta citat – eller sängen tillhörande den man säger åt att gå och lägga sig. Amanda, Matilda, Olivia och Emil har alla lyckats fatta detta på rätt sätt; aldrig har någon av dem gått för att sova hos en gris. Men så är ju mina barn ovanligt klyftiga också.

Look right

Eftersom bilarna kör på fel sida vägen i det här landet blir man hela tiden överraskad då man ska korsa en gata och försöker hålla utkik efter dem. Londonborna har insett denna svårighet och försöker hjälpa oss utlänningar så gott det går, med tydliga anvisningar målade vid alla övergångsställen. ”Look Right” eller ”Look Left” står det på marken. Detta ger en viktig upplysning för oss som inte förstår vänstertrafiken om från vilket håll faran kan dyka upp.

Nu har vi just avslutat dagens möten och ska strax ta oss ut till Heathrow. Vi var ganska tidigt klara med frukosten i morse och hade gott om tid på oss. Efter någon minuts resonerande insåg min kollega Pär och jag att vi hade exakt samma idé om hur man nyttjar 45 minuters reservtid en morgon i London. Vi skippade taxin och tog en skön promenad till Green Street, bl.a. via en sväng in i Hyde Park.

Hilton Green Park

Som jag hade gissat blev eftermiddagens julbord en aning stressigt för min del. Motvilligt lämnade jag sällskapet redan efter fisk-rundan, styrkt med bara en ynka liten snaps. Jag GI-fuskade för andra dagen i rad. En välsmakande julöl av märket Åbro fick göra sällskap med lax, sill och snaps ner genom min strupe.

Jag avvek lite från den manliga normen och frågade om vägen. Rättare sagt rådgjorde jag med restaurangens personal angående valet av transportmetod till Arlanda. Jag följde rekommendationen och tog busslinje 47 till centralen och sedan vidare Arlanda-expressen. Vid den tiden på dagen är detta alternativ klart snabbare än att sitta i en taxi som krypkör genom bilköer ut från centrum. Jag hann notera att Sergels torg förvandlats till en enda stor julmarknad.

Tillsammans med kollegan Pär har jag nu installerat mig på ett Hilton hotell som ligger vid Green Park, en av flera centralt belägna parker (andra är Hyde park, Regent's park, Kensington gardens och min favorit St James's park). Imorgon ska vi träffa en av de organisationer vi jobbar med just nu.

Hårda klappar

När jag tog min väska från bagagebandet på Bromma flygplats i morse var den trasig. Det var den inte när jag checkade in den på Landvetter lite tidigare. Flygbolaget erbjöd mig en ersättningsväska som de hade där på plats. Den är en aning mindre, men jag valde denna enkla lösning hellre än att själv ge mig iväg för att skaffa en annan väska och sedan krångla med blanketter och kvitton för att få ersättning.

Jag låtsades att jag snarast skulle lasta över min packning och sedan slänga den trasiga väskan. Min lömska plan är dock att likt Emils pappa Anton med soppskålen, ta vara även på det som synes vara förspillt. Det är en ganska liten spricka i ena hörnet av väskan. Det kan nog hjälpligt repareras med silvertejp. Se där, en extra julklapp fixad! Vem vill ha ett stort och hårt paket?

Om en stund ska vi ge oss iväg till krogen Ulla Winbladh för att äta julbord. Det lär inte bli några svårigheter att plocka ihop en eller annan GI-tallrik där; julbord dignar ju av proteinstinna frestelser. Jag får dock vara lite rapp i ätandet. Bara en timme hinner jag sitta där och mumsa, sedan bär det av mot Arlanda för 18:10 flyget till London.

Känn ingen sorg för mig, Helsingborg

Programmet var späckat under min sista tid på förra jobbet. Först lite efteråt, nu ikväll, blev det tid för avtacknings-middag. Det var superskoj att träffa gänget igen. Dessutom fick jag en helt makalös present; en jättefin cykel! Det enda jag saknade var ett par nya egenkomponerade limerickar från Anders. Seths snuskiga historier däremot var fler och bättre än nånsin. Jag gjorde ett ordentligt fusk med GI, genom att smälla i mig en creme brulee till efterätt. Det var gott.
Lika kul och inspirerande som det är att börja något nytt, lika dystert är det att sätta punkt för det gamla, dvs. punkt också för kontakten med några av sina närmaste vänner. Precis som vanligt betygar vi för varandra att vi ska hålla kontakten. Det blir förstås inte mycket med det; inte den här gången heller. Jag känner mig som Micke & Molle måste ha gjort, just när de insett att de tillhör oförenliga världar och aldrig mer ska träffas.

Nu ska jag skynda mig att sova en stund. Tidigt imorgon rullar jag (med bil, inte på cykeln) från Grand i Helsingborg och tar så småningom planet till Stockholm. Där väntar mina nya kamrater som jag nu ska bli riktigt god vän med, innan jag om ett par år sorgset tar adjö för att gå vidare.

Bekvämt

Den stod och väntade på mig när jag kom till kontoret idag. Man kan snurra, höja/sänka, gunga, välja lutning på ryggstöd, höja/sänka armstöd. Den har allt utom en inbyggd ismaskin. Min reservstol.

Buaskolan

Ikväll har jag för sista gången deltagit i ett möte med lokala skolstyrelsen (LSS) på Buaskolan. Sedan detta forum etablerades för 6 år sedan har jag varit en av styrelsens föräldrarepresentanter och tillika dess ordförande. Val inför nästa 2-årsperiod har nyligen förrättats, men jag ställde inte upp för omval en gång till.

Systemet med LSS är en demokratireform som har till syfte att öka både elevers och föräldrars inflytande över skolans verksamhet. Vissa frågor som rektor tidigare hade att ensam fatta beslut om måste han numera först ta upp i LSS.

Av alla stordåd vi har uträttat under dessa 6 år väljer jag att ge ett exempel. Buaskolan har genom LSS beslut och försorg försetts med en stilig skylt. Denna monterade jag tillsammans med en annan pappa nyligen. Eller…, han monterade den kan man nog snarare säga. Jag var i alla fall där medan det pågick och langade ett eller annat verktyg.

Taxi, var god dröj

Jag är på Ringhalskontoret ett par dagar igen nu i början av veckan. Sitter fortfarande på min mindre bekväma stol och väntar på en ny. Leveranstiden på nya stolar är flera veckor, så jag fick tipset att via kontors-service be att få låna en begagnad stol så länge. Be och be... så enkelt gick det förstås inte. Hur skulle det se ut om någon av vaktmästarna bara tog en begagnad stol ur möbel-förrådet och tillfälligt lät den stå på mitt rum? Nej, nej, en sådan ordning kan vi inte ha. Även lån av en gammal stol från förrådet ska beställas enligt särskild rutin. Detta har jag nu klarat av. Bekräftelse på beställningen har kommit, tillsammans med beskedet om att handläggningstiden är minst 5 arbetsdagar. Fem dagar?! Jag ser framför mig hur "handläggningen" sakta processas genom systemet. Ärendet registreras och bereds av en tjänsteman. Frågan föredras i något beslutsforum. Förslag till beslut formuleras och skickas på remiss till berörda organisationsdelar. Beslut fattas och order ges till utförande enhet (vaktis). Uppdraget läggs in i arbetsplaneringen och blir slutligen utfört.

Finns i sjön...

... är ett enkelt kortspel där man ska samla på kort så att man får färdiga grupper eller familjer. Har inte motspelaren det kort man begär, hänvisas man till att ta ett kort ur högen i mitten, "sjön".

Numera finns en annan alltmer generell och allmänt användbar utväg då man inte hittar det man söker på annat sätt. Finns på nätet. Alldeles nyss har jag via denna tjänst genomfört mitt sista julklappsinköp för året. Likaså kunde jag igår kväll reparera skadan av att jag inte fann den sak jag sökte vid stads-besöket. Några enkla musklick var allt som krävdes. Inom ett par dagar kan jag nu hämta ut dessa två klappar på posten - precis som jag redan förut har gjort med två tidigare inköp.

En enda klapp har jag handlat live i år. Det är min 100-kr present till Aneby. Vad det är kan nog alla gissa med hjälp av mitt rim, som i år görs på limerick-form:

En bantande man ifrån Bua
drack ur en hel flaska Kahlua.
Då han erbjöds en öl-back,
svarade han 'Tack,
men först får jag nog slå en sjua'

Veckorapport

Med 10 dagar kvar till julafton är jag ganska komfortabel, säker på att underskrida delmålet 82 kg. Även den senaste veckan har medfört en lättnad med några hg. Möjligen kan man ana att minskningen per vecka är mindre denna gång än de 3-4 föregående och att jag alltså närmar mig punkten där jag fått ut vad som är möjligt med nuvarande GI-projekt. Träning och motion har det blivit mycket lite av hittills, så där har jag ett hemligt vapen att komplettera med.

Lupomobilen

Det var ovanligt lugnt i sta'n idag för att vara näst sista lördagen före jul - för att vara en lördag överhuvudtaget faktiskt. Man kunde trott att det var en tisdagsförmiddag i mars. Jag fick för mig att förena nytta med nöje genom att åka förbi sopstationen med skräp - förlåt, jag menar miljöstationen med saker att återvinna - eftersom vårt garage just nu är fullt av sådant.

Tyvärr hade jag glömt att vi för tillfället inte har en bil som kan transportera den mängd saker som får plats i ett halvt garage. För sakens skull lastade jag i alla fall in vad som gick - en kasse med papper, en säck med grovsopor och ett par gamla trådbackar. För blotta ögat ser man ingen skillnad i garaget efter den rensningen.

När vi kom fram till stationen började Lupomobilen krypköra allt försiktigare framåt, ängsligt flackande med lykt-ögonen. Han hade fått för sig att vi var på väg mot lådan där folk slänger små lupobilar som dom tröttnat på. Så småningom insåg han dock att han skulle slippa dela trådbackarnas öde. Med avgasröret långt indraget mellan bakhjulen pep han sedan så tyst han kunde bort från den obehagliga platsen full av stora stads-jeepar och andra starka elaka bilar, var och en forslandes återvinningsmaterial av större volym än en hel Lupo.

Nu ska jag ta itu med dagens lunchanrättning. Häromdagen fjäskade Anna-Lena till sig några fina skrubbskäddor av vår gode vän Thomas som är fiskare. Dessa ska jag nu anrätta enligt anvisningar jag just inhämtat per telefon av fiskarens fru Catrin. (Fisk = bästa tänkbara GI mat)

Maraton

Nu har vi spikat att årsmötet för Ringhals Maraton Klubb (RMK) kommer att hållas 28:e januari 2009. Styrelsen höll idag sitt förberedande arbetsmöte med planering, formulering av propositioner, osv. Detta gjordes i samband med en trivsam lunch på Väröbacka Gästgiveri.

Jag sitter kvar i klubbens styrelse, men är sedan förra årsmötet inte längre dess ordförande. Några av styrelsekamraterna och andra föreningsmedlemmar tilltalar mig trots detta emellanåt på samma sätt som då det begav sig, nämligen som ”le President”. En trevlig hedersbetygelse – lite jämförbart med tilltalet ’Don’ eller ’Godfather’ i maffia-kretsar.

Den viktigaste frågan för årsmötet kommer att bli beslut om verksamhetsplan 2009. Speciellt då frågan om ifall planen ska omfatta anordnande av en resa till Brasilien, för deltagande i Maximarathon upplaga no 14. Själv har jag deltagit i 8 av de tidigare arrangemangen, varav 7 gånger som lagledare och arrangör för RMK del.

På bilden syns vår trupp komma framstormande över den ryska landsbygden, på väg mot slutmålet Moskva. Året var 2001. Min matchvikt låg på 80-strecket ungefär. Det är alltså mot formen från dessa glansdagar jag nu åter strävar. (Någon kanske direkt känner igen mig på de röda byxorna; för andra ger pilen en ledtråd.)

Väntan & tid

Sitter på Arlanda och väntar på planet till Göteborg. Jag kom lite tidigt och får vänta en stund. Hur mycket tid har jag egentligen förspillt väntandes på olika flygplatser? Många hundra timmar måste det vara sammanlagt, kanske över ettusen till och med. Den tid som jag totalt sett har spenderat resande i tjänsten (väntetid + tid på plan, tåg, i bil, osv.), får jag vid en snabb skattning till att vara i häradet mellan fem och tio tusen timmar. Lägg därtill (lika snabbt skattat) någonstans mellan femhundra och ettusen kvällar som jag under min tjänsteutövning har tillbringat på hotell. Mycket av min tid går åt på detta vis. Men jag beklagar mig inte. Dessa omständigheter har jag själv valt och väsentligen trivs jag med att ha det så.

"… I wasn't angry…… I let it go… …I said to myself, this is the business we've chosen …".
Citat från Gudfadern II. Repliken fälls av Hyman Roth (äldre mannen på bilden), i en dispyt med Michael ’Don’ Corleone (ryggen åt kameran) då de träffas på Kuba. Det Roth resignerat accepterade som en konsekvens av sitt livsval var att hans vän och skurk-kompanjon, Moe Green, tidigare mördats på Michaels order.

En vanlig variation då detta citat används är att byta ut business mot life och, om man talar i singularis, we mot I; dvs ”…this is the life I have chosen…”. Underförstått läser man in uttryckets fulla innebörd, vilket inte ges av de korta orden i sig själva, men indirekt av att man har filmens sammanhang och den aktuella scenens laddning i åtanke. Alltså ungefär ”mitt liv och det jag råkar ut för är en konsekvens av mina egna val och beslut - därför står jag ut med det utan att klaga”.

Bastuklubb

Vi hade en trevlig kväll igår, inramad av ett storartat bildspel som dokumenterade kollegan Dagges ca 40-åriga yrkesliv inom kärnkraften. Undrar om jag kommer att kunna göra en liknande show om en sisådär 25 år? Jag hoppas faktiskt det.

Självklart hade jag till middagen valt de rätter som passade bäst för GI-projektet; lax-tallrik till förrätt, fläskfilé till huvudrätt och sorbet med fruktsallad till efterrätt. Kanske tveksamt med efterrätten, men det var det minst dåliga valet som kunde göras.

Mindre korrekt skötte jag GI-ansträngningarna strax före middagen. Vi hade ca en timme som vi nyttjade till bastubad. Då släppte jag tillfälligt på disciplinen och lät mig väl smaka av en öl. Skadan reparerades nog redan med den fullständigt GI-ideala frukost jag intog idag. Proteiner och fetter i långa banor i form av ägg, fil, sill, skinka, rostbiff, korvar m.m.

Det var riktigt stämningsfullt att på ett täcke av nattgammal snö gå den korta promenaden från bostadshuset till huvudbyggnaden där frukosten serverades. Det är en vacker byggnad med något av Karl-Larsson-stil över sig, både till det yttre och innre. Som pricken över i ljöd dessutom vackra julsånger framförda av manskör inne i matsalen. Det lät som Il Divo ungefär - det kanske var den där nya gruppen av sjungande präster?

Nu har jag precis fått skjuts av Benno åter till Stockholm. Det finns lite att förbereda inför morgondagens möten, så jag hinner nog inte sticka ner till stadshuset och försöka komma in på Nobelfestens eftersläpp.

Älvkarleby

Idag är det den långa varianten av dag igen. Efter tidiga morgonflyget blev jag upphämtad på Arlanda strax efter 8 av kollegan Anders. Färden fortsatte med bil ca 10 mil ytterligare norrut till Älvkarleby.

Vi har nu haft verksamhetskonferens med vår avdelning hela dagen. Kort paus just nu, sedan blir det middag. Ingen avkortning i den här kanten på dagen heller alltså. (Det är nog snarare risk att det tvärtom blir lite nattsuddande – hur kul det nu kan vara med ett dussin gubbar mitt ute i Sydnorrlands ödemarker)

Vi fortsätter imorgon och har även en stund över för studiebesök på Vattenfalls forskningslaboratorium här. Bl.a. finns en testanläggning med storskaliga modeller där man undersöker vattenströmningen i olika sammanhang, i huvudsak för vattenkraftverk.

Lite snett é inte lett

Vi har startat med julen tidigt i år, bl.a. med att ta in och klä granen redan igår på 2:a advent. Tre gånger om har nu jag, Emil och Olivia med gemensamma krafter försökt att räta granen så att den står någorlunda rakt. Olivia riktar granen efter Emils anvisningar (han får springa runt och se från olika håll) och jag försöker sedan att låsa fast den med fotens spännskruvar i rak position utan att välta alltsammans. Hur noga vi än är slutar det med att trädet står lika snett. Nåja, grannlåten är i alla fall bara tillfällig. Strax efter jul ska granen ändå malas ner för att omvandlas till närande och GI-riktig frukostmüssli.

Trista lista

Nu har jag ägnat i stort all tid sedan i morse åt att ta fram ett förslag till system/rutin för att registrera och hantera dokumentationen i mitt projekt. Den här förmiddagen tar sig inte in på listan över de 10 mest inspirerande jag har upplevt. Nu har jag i alla fall lagt över förslaget till vår projektadministratör och hoppas att han fixar till det sista. Istället ska jag själv gå från från trist till kreativt arbete och ägna resten av dagen åt riskanalys av saker som kanske ska hända 10 år fram i tiden. Först energi-påfyllning med en GI-lunch dock.

Skynda fynda!

Ett hett tips till er som inte har handlat klart: en fin-fin julklapp bjuds nu ut till vrakpris på Blocket.

http://www.blocket.se/vi/19405747.htm?ca=20_s

I två eller tre år har denna fina pjäs fungerat som väggprydnad i vårt garage. Dessförinnan fick den förstås känna på snö. Säkert i 30 minuter sammanlagt.

Jag minns inte exakt vad den kostade ny, men det var mycket mer än vad den nu annonseras för. Affären slog dock av hela 10%, när jag begärde det bara för att det var sista exemplaret som hade stått i skylten. Verkligen en bra deal – inte bara billigare, utan också en färdigmonterad produkt istället för en kartong med lösa delar.

Ett gott råd är att alltid pruta, det lönar sig oftast. T.ex. får man nästan säkert två liter jordgubbar för en femtio-lapp på torget fastän de kostar 30 kr styck; det har jag provat framgångsrikt. Ett ställe man aldrig lyckas pruta på är Mc Donalds; det har jag också provat men aldrig med framgång.

Monopol

På grund av hjärnskakningen får Emil inte lov att använda TV eller dator den närmaste veckan. För att fördriva tiden har vi bl.a. letat fram det hederliga gamla spelet Monopol från förrådet. Många gör misstaget att betrakta den här sortens spel som en fråga om tur eller otur - som när man spelar Lotto ungefär. Det kan kanske vara förekomsten av tärningar och chans-kort som leder till ett sådant felaktigt förhållningssätt. Monopol är ett rent skicklighets-spel, där den bäste spelaren alltid står som segrare till slut.

På bilden syns en dramatisk passage från förmiddagens parti, där jag med min hatt-pjäs just hamnat på Strandvägen ägd av Emil och bebyggd med ett hus. Man ser dock att det kunde gått ännu värre - strax före fanns Narvavägen bebyggd med två hus, även den i Emils ägo.