Epilog

Efter en kortare paus från bloggandet har jag tänkt ut ett nytt tema att blogga kring; min comeback som elitlöpare. I höst åker jag tillsammans med 19 andra medlemmar ur Ringhals Maraton Klubb till Berlin för att springa mitt livs första maraton. Med delmålet "Springtime" i maj har jag börjat att träna för att åter etablera mig som den goda löpare jag en gång var. Jag vill minnas att jag var väldigt duktig i alla fall, men precis som för Melker i Saltkråkan kan mina prestationer kanske ha mognat och förbättrats i mitt minne genom åren.

Hur som helst har jag fram till 20/9 på mig att träna lite till. Igår har jag städat garaget så att man i alla fall kan röra sig någorlunda fritt därinne.

Min nya blogg heter "Maraton" och finns på:

http://www.buamange2.blogspot.com/

--- THE END ---

Jag har nu kommit till vägs ände med mitt GI-projekt. Jag har nått mitt mål att gå ner till 78 kg. Vid starten 2:a november 2008 var jag lite försiktig och siktade på "80-strecket", men bestämde ju sedan efter julpausen att 78 nog borde vara möjligt.

Idag ett nytt diagram som rekapitulerar hela historien från början till slut. Man ser att nedgången huvudsakligen skett i två ganska distinkta faser med en platå på 3-4 veckor emellan. Även nu precis på slutet har viktminskningen helt klart avstannat, men jag har snyggt glidit ner på en stabil nivå precis under strecket.

I förvissning om att jag nu blivit så GI-vaccinerad att jag aldrig mer kan gå upp ett enda gram, ska jag redan ikväll på bussen mot Alperna avnjuta en kall öl fylld av kolhydrater. (Hoppas nu bara att jag kommer snabbt nog hem ifrån Stockholm först...)

Med detta har också denna blogg fullgjort sitt syfte, att hålla en nyfiken omvärld informerad om hur min vikt utvecklats (jag kan möjligen ha svävat ut lite från ämnet i några inlägg). Att påbörja, genomföra och avsluta saker för att sedan gå vidare till nästa uppgift är livets takt och melodi. Med dessa slutord säger jag farväl till ev. läsare och upphör för ett tag med bloggandet. Kanske startar jag en vacker dag något nytt projekt som förtjänar att blogg-rapporteras

Slutet gott, allting gott. Tack och hej, leverpastej.

B3-9-13

Det mest avgörande ögonblicket i hela min karriär har inträffat idag. På nionde våningen, inte på den andra, tredje, femte eller något sådant tarvligt; på den nionde och näst högsta våningen i hela bygget har jag nu fått ett helt eget kontor. Detta är alltså i ett hus som finns i Stockholm, hemstad för blivande drottning Viktoria.

En prydlig nytillverkad namnskylt förkunnar till alla förbipasserande i korridoren att det numera är jag som bor här. Då tanken egentligen var att jag bara skulle vara här uppe ibland behövde jag inget fast rum, utan har hittills tagit det som råkat vara ledigt.

Jag har varit på förrådet och hämtat lite kontorsmaterial som pennor och dylikt. Det fanns svarta och gula saxar. Jag tog en svart, det verkar ju lite häftigare än en tjejig färg som gult. Kanske ska jag nu sluta upp att slösa pengar på hotell. Jag kan bo i mitt trevliga kryp-in här på nionde och istället för TV på kvällen bara njuta av utsikten.

Simborgarmärket

Alldeles strax ska jag bege mig till Varberg för att göra min numera enda årliga plikt för simklubben, där jag är revisor. För några år sedan när Amanda och Matilda simmade, (plus minst ett par år därefter) satt jag i klubbens styrelse.

Mitt område var "resurs-sektionen", vilken hade till uppgift att dra in pengar till klubben. Vi ordnade flera arrangemang, som
- midsommar-camping
- försäljnig av julkalendrar
- kampanjsim där det simmades en timme för välgörenhet (25% av sponsorintäkterna) och klubbkassan (75%)
- reklam och andra sponsringsaktiviteter.
En gång sålde vi bingolotter på sta'n, men då tog jag på mig en simmarmössa på huvudet.

Charing Cross

Som namnet antyder är detta en järnvägsknutpunkt, en av flera i London. Med halv-dålig GI-mat försmäktar jag på ett konferenshotell här i två dagar.

Nu har jag knutit slipsen inför dagens session. Det hade jag glömt igår. Jag visste vad det var för slags tillställning och valde mörk kostym och vit skjorta, helt enligt etiketten. Det var rätt tänkt, för så var också alla andra klädda. Slipsen brukar jag ibland stoppa i väskan när jag reser och knyta på mig precis innan mötet startar, men det där sista momenten blev aldrig av igår.

Det finns inga intressanta skedar eller annat stöldbegärligt här, så ikväll återvänder jag väl utan byte från just detta vikingatåg.

Vila

På vägen till London i morse kändes det inte alls som att jag hade varit ledig och vilat tillräckligt efter förra veckans resande. Men det var fel, för det hade jag visst det! EU har bestämt att man varje vecka ska ha en sammanhängande ledighetsperiod på minst 36 timmar, så kallad ”veckovila”. Om man kommer hem vid lunch på lördagen och åker igen klockan fem på måndagsmorgonen klarar man detta med hela 5 timmars marginal. Jag tycker dock att EU gott kunde komplettera reglerna med att man inte får lov att skura golv och diska stekpannor under sin veckovila.

Upplysnings-serien "Så går det till i England". Avsnitt 6:
London är ett Eldorado för den som har kändisambitioner. Ingen annanstans på jorden är chansen större att man blir filmad och fotograferad. Precis överallt finns övervakningskameror. Efter bara några få besök här den senaste tiden finns mina förehavanden på en mängd tider och platser nu registrerade.

Syftet, brottsbekämpning, är i grunden gott och engelsmän i gemen har ingenting emot att ständigt stå under denna övervakning. Börjar man fundera på hur utvecklad samhällets kapacitet ändå är att hålla reda på medborgarna i detalj, känns George Orwells verklighet i ”1984” inte längre som science fiction.

Bugs

Eftersom skidåkning på senare tid utvecklats till en kampsport, begav vi oss idag ut för att inhandla en hjälm som kommer att skydda min skalle om det kommer till våldsamheter i Alperna om en vecka. Jag hittade en tjusig vit, bortsett från färgen helt lik den Alexander Bard hade i melodifestivalen. I bildmontaget (det är inte jag på riktigt; bara ritat) ser man hur jag kommer att se ut i backen med hjälmen tillsammans med pjäxor och vantar.

Efter detta och några andra inköp inne på köpcentret, som får förbli anonymt, slog vi oss ner för att fika på ett café - som i än högre grad önskar att vara anonymt. Jag tog en smaskig smörgås med sallad, chevre (getost) och fikonmarmelad. Inte perfekt GI, men acceptabelt. Efter halva mackan trillade ett stort frö (1,5 cm ungefär) ur det grova brödet ner på min tallrik. Trodde jag vid första anblicken. Då jag skulle ta upp fröet för att stoppa i munnen rullade det ihop sig. Det var en liten snäll larv som hade kommit fel i tillvaron, men han vill vara anonym.

Jag återlämnade andra halvan, avstod från erbjudandet om annat fika, utan tog pengarna för min smörgås tillbaka istället. Mycket bra deal tyckte jag. En halv macka gratis! Sämre tyckte någon annan i vårt sällskap (det hade inte krävts i det här fallet, men jag fortsätter att ge anonymitet till alla inblandade i historien). Hon gick till kassan och krävde också resten av pengarna tillbaka, eftersom aptiten störts en aning även för dem som fått larv-fria mackor. De betalade snällt.

Sista veckan

En vecka, knappt ens det, återstår nu av mitt projekt. Min just avverkade USA-vecka har inte medfört någon större viktrörelse varken uppåt eller nedåt, det ser stabilt ut inför upploppet.Den kommande veckan tillbringar jag i London två dagar, Göteborg en dag och Stockholm två dagar (eller en och en halv snarare, måste skynda hem till avvfärden mot Österrike på fredag!)

Australia

SK 926 från Washington till Köpenhamn har landat för en stund sedan och jag väntar nu på anslutningsflyget till Göteborg om en dryg timma. En av filmerna man kunde se på planet (alla har egna mini-skärmar och väljer själv) var "Australia".

Recension.

Bra film som varmt rekommenderas. Något som jag reagerade på var hur slående lik storyn och inramningen är "Mitt Afrika". En ensam men stark kvinna av överklass reser över halva jorden och kommer till en helt främmande miljö, ger sig i kast med affärsverksamhet och trampar därför männen på tårna, skapar starka band med ursprungsbefolkningen, utvecklar en affär med en bohemisk luffartyp, osv., det finns hur många paralleller som helst.

Av hänsyn till den som kanske vill se själv berättar jag inte hur handlingen utvecklar sig vidare och slutar, men jag kan rekommendera Oliva och Amanda att ha näsdukarna till hands.

De storslagna naturscenerierna med dundrande boskapsjordar och annat är maffiga; säkert ännu mer så på bio än på en 10-tums skärm på sätet framför. Kvinnliga huvudrollen 'Lady Sarah Ashley' (Nicole Kidman) är strålande och manlige d:o 'The Drover' (Hugh Jackman) är också bra. Den unge aborigin-pojken 'Nullah' (Brandon Walters) är otroligt charmig.

Ketchup

Tre industrier har haft stor betydelse för Pittsburghs utveckling.

1. Ett flertal olika el-företag som under senare delen av 1800-talet grundades av växelströmmens uppfinnare George Westinghouse (spillror av detta imperium finns kvar i dagens Westinghouse Electric som vi besöker den här veckan).

2. US Steel. Pittsburgh hade ända fram till för ett par, tre decennier sedan en betydande stålindustri. Bl.a. tillverkade man alla kanoner som nordsidan använde i nord-syd kriget på 1860-talet.

3. Ketchup och konserv-företaget Heinz, som under 40- och 50-talen växte till ett av världens ledande inom sitt område. Detta företag är numera det klart största av de tre och huvudsponsor till stadens stolthet, fotbollslaget Steelers.

Ikväll har vi besökt historiska muséet för att beskåda allt detta och mycket annat, samt för att äta middag som självaste George Westinghouse var värd för (fast jag tror att det var någon utklädd, precis som med tomten).

Monroeville mall

"Mall" är ett annat ord för det vi kallar köpcentrum eller galleria. Monroevilles är en ganska liten med amerikanska mått, men har ändå nästan 200 butiker. Idag slutade vi redan vid femtiden så det fanns lite tid att besöka detta konsumtionstempel nu på eftermiddagen.

Efter shoppingturen hade jag en kort stund på hotellet innan vi begav oss ut för att äta och passade då på att stapla mina erövringar på sängen. Med hjälp av en väl nedskriven checklista och hjälpsam butikspersonal tog det mindre än en timma att få fatt i detta inne på "mallen". Jag vill i anslutning till denna förhands-tjuvtitt påminna familjemedlemmar om att jag väntas återvända till Tulpanvägen 4 vid lunchtid på lördag.

Middagen har vi just nu intagit på en bra japansk restaurang, "Shogun", som jag kände till sedan tidigare. Jag åt GI-riktigt rakt igenom. Soppa och sashimi till att starta med och sedan "hibachi" med räkor och biff. "Hibachi" tillagas på det stekbord vi sitter kring. Kocken nöjer sig inte med att steka och flambera rätterna, utan jonglerar också med knivarna och kickar iväg räkor och svampar åt alla håll - dock mycket skickligt så att de alltid landar på den avsedda tallriken.

Don Pablo's

Kvällsvarden har vi denna dag intagit på en restaurangkedja med mexikansk stil. För min del blev det en klassisk fajitas som serveras i fräsande het panna. Jag bad om att få en extra side sallad istället för riset som egentligen hör till och åt inte heller av brödet. Jag besvärade mig dock inte om att förklara för servitören om mina bakomliggande bevekelsegrunder.

Däremot har jag nu ägnat mig åt GI-projektet så länge att många i min omgivning är väl införstådda. Jag känner mig lite märkvärdig av uppmärksamheten och engagemanget från mina kollegor och reskamrater. Nästan ivrigare än jag själv letar de i menyn efter rätter som lämpar sig för min del och kommer med värdefulla råd, både gällande vad jag bör ta och vad som ska ratas.

Kanske beror hjälpsamheten till viss del på att de är förtjusta över att slippa det vanliga kohandlandet om vems tur det är att köra. Den som frivilligt avstår från öl varje kväll till förmån för de törstiga kamraterna blir automatiskt populär.

Northern Pike

Efter en kort natt skulle vi idag bege oss till adressen "4350 Northern Pike" där utbildningen ska hållas. Hyrbilen är förstås utrustad med GPS, så det skulle inte bli svårt att hitta.

Efter att ha kört "Northern Pike" upp och ner tre gånger utan att finna platsen vi sökte övergick vi till att leta lite mer fritt på känsla. Jag är den ende i sällskapet som har varit i Pittsburgh några gånger tidigare och borde kanske ha klarat detta, men jag har aldrig varit på just den adress vi nu letade efter.

Till slut fick vi ge upp och ta fram vägbeskrivningen som skickats med inbjudan. Med hjälp av denna lyckades vi lotsa oss fram till en annan "Northern Pike" än den GPS-en hade lett oss till. Eftersom det spontana letandet medförde ett par djärva u-svängar på större trafikerade vägar, var vi glada över att det är en maffig jeep vi färdas i. Jag har den just nu under uppsikt från hotellfönstret (bilden). Strax ska vi ut och navigera med kärran igen, på väg till kvällens samling på "Rick's Sports Bar".

Customer Service

Jag sitter på "Moe's Grill & Bar" på Washingtons flygplats. Klockan är 8 på kvällen lokal tid. Två timmars tid mellan flighterna räckte förstås inte, med tanke på hur fasansfullt ineffektiv alla former av myndighetsutövning är i det här landet. Dit hör pass- och viserings-kontrollen.

Efter oändlig väntan på att få visa upp mitt pass och kvittot på att jag klarat idiot-fråge-testet, måste jag hämta ut min incheckade väska, checka in den på nytt för inrikesflyg och slutligen genomgå en ny säkerhetskontroll. Skillnaden på säkerhetskontrollerna här och i Europa är att man i USA har fem gånger så många vakter (utan att någonting sker snabbare), som oavbrutet skriker ut anvisningar och instruktioner som om vore de fångvaktare på ett militärfängelse.

När allt detta väl var färdigt hade jag förstås missat mitt anslutningsflyg. Då jag var långt ifrån ensam om detta öde fick jag också stå en bra stund i kö hos flygbolagets 'Customer Service' för att boka om min biljett till den sista flighten för ikväll. Om den offentliga förvaltningen i USA får en att skaka på huvudet av häpnad över ineffektiviteten och enfaldigheten, så är det raka motsatsen när man kommer till privata service-institutioner. Jag kan inte låta bli att beundra personalen i 'Customer Service' som tålmodigt blir utskällda av varenda kund, samtidigt som de med glatt humör och på ett snabbt och effektivt sätt hjälper dem på bästa sätt.

Under strecket

Målet för hela mitt GI-projekt är inom räckhåll; det är till och med uppnått redan. Kan jag nu bara undvika att dricka en massa Coca-Cola under den kommande veckans vistelse i USA är det bara att sedan defilera in i mål.Trots att jag försköt veckans hemkomst ända till fredag kväll lyckades jag inte undslippa avloppsrensningar och andra städuppdrag. Saken visade sig dock, när jag väl tog itu med den igår, vara betydligt mindre arbetsam och besvärlig än jag hade föreställt mig.

Alldeles strax kör jag till Landvetter för vidare transport till Pittsburgh via Köpenhamn och Washington. Vi celebrerade sista familjekvällen på en vecka med att gå på 'Män som hatar kvinnor' igår kväll (en del av familjen vill säga). Riktigt bra faktiskt, även om det som vanligt är omöjligt att göra en film lika bra som förlagan i boken.

Tidens tand

Det ändrar sig med tiden säger man ibland. Underförstått är förloppet av tid i sig självt en faktor som förändrar saker och ting. Men det finns också sådant som ter sig ganska lika och oförändrade även under långa tider.

I det första bildparet ser man tydligt att jag och min systerdotter Kajsa ser precis likadana ut tillsammans nu som för 15 år sedan.


I nästa ser man att det mesta är sig likt en hel generation senare. Möjligen kan man ana att jag var en snällare och mer tålmodig son än vad min egen verkar vara.

Sidenslips

Expressens lesdarskribent Johannes Forssberg ondgör sig i onsdagens upplaga över ”Smutsiga Vattenfall”. Forssberg brottas med tre problem.

1) Vattenfall agerar som om vore det ett privatägt företag, dvs man beter sig på ett ur marknadsekonomiskt perspektiv rationellt sätt. Forssberg vill att vi istället manifesterar att Vattenfall är vår (skattebetalarnas) gemensamma egendom. Exakt hur detta skulle gå till framkommer inte i artikeln, men man kan ana att han nog gärna skrotar nuvarande system med en proffesionell operativ ledning underställd styrelse och ägardirektiv från den folkvalda riksdagen, för att istället anordna folkomröstningar i Vattenfalls beslutsfrågor av större vikt.

2) Vattenfalls planerade övertagande av nederländska Nuon medför ett ökat ägande av gas- och kol-baserad produktion av värme och elkraft. Forssberg tycks fullt förvissad om att Europas totala utsläpp av CO2 dramatiskt ökar i samma ögonblick som det företag som har högst ambition av alla att minska desamma nu övertar ägandet.

3) Vattenfalls koncernchef Lars G Josefsson har tydligen uppträtt iförd sidenslips i samband med att Nuon-affären presenterades. Detta förargar Forssberg mer än CO2- och ägarfrågor, för han återkommer vid upprepade tillfällen i sin ledare till saken.

Sammanfattningsvis skulle Forssberg bli nöjd om Vattenfall slutade upp att göra lönsamma affärer, lät bli att gå in i verksamheter där man har goda förutsättningar att åstadkomma reducerade CO2 utsläpp, samt viktigast av allt att företagets företrädare genomgående klädde sig i slipsar virkade av biodynamiskt odlad morotsblast.

Spårbyte

X2000 tåg nummer 441 på väg från Stockholm till Göteborg gör just ett kort stopp i Skönstad. Orsaken som tågvärden låter meddela via vagnens högtalarsystem är att ett spårbyte ska företas. Jag nyttjar det korta stoppet till att betrakta utsikten från min fönsterplats och ser då att man från den plast vi nu står på bara har 11 km till Åshammar och 6 till Solbacka.

Jag lägger dessa tre ortsnamn på minnet för att senare utröna om detta skulle kunna vara en lämplig omgivning för nästa cykelsemester. Ortsnamnens klang liksom de angivna avstånden är av ett slag som får mig att misstänka att det kan vara så.

Alltsedan jag med Emil, Olivia och Matilda gjorde en cykelsemester 2003 – min bästa semester någonsin – har jag närt drömmen om att semestra på detta sätt igen. Jag har inte bara drömt utan även utarbetat ett par ganska detaljerade planer för en sådan aktivitet. Förr eller senare gör jag slag i saken, i trakterna av Åshammar eller på annan lämplig ort. Nu ska jag överväga om det verkligen är tillrådligt att under tiden till dess låta en dyrgrip som min cykelkärra brukas för alldagliga göromål såsom GT-rundor och transporter av datorer till LAN-helger.

Tur & retur

Som ett smart sätt att utnyttja tiden väl bokade vi för några dagar sedan in ett möte här i Göteborg nu på kvällen, då inte bara jag utan även en kollega och en annan person vi ville träffa anlände med olika flyg nästan samtidigt. Att uppehålla sig ett par timmar i trevliga Göteborg på vägen hem och dessutom få en god middag under mötet (GI-fisk förstås) är inte en alltför stor uppoffring.

Saken kommer i ett annat läge när de aktiviteter jag planerat att klara av på hemmaplan imorgon istället måste avhandlas i Stockholm. 06:00 imorgon bitti rullar X2000 ut från Göteborgs station, med mig som en av passagerarna, på väg åter till Stockholm varifrån jag nyss kom. För att under dessa omständigheter få någorlunda nattsömn har jag nu förlängt uppehållet i Göteborg och förskansat mig på Scandic Europa, varifrån det tar tre minuter att komma till rätt perrong. Nya skjortan får hänga med en dag till, men jag ska inte sova med den i natt.

Innan jag går skjortlös till sängs hinner jag med de nödvändigaste dagliga plikterna vid datorn: blogg, facebook och några email.

Kläderna gör mannen

När jag åkte hemifrån tidigt igår packade jag de nödvändigaste klädombytena i datorväskan. På så sätt slipper man en extra väska som dessutom måste checkas in. När jag packade upp på hotellet visade det sig att det var ovanligt mycket strumpor och kalsonger i packningen för bara tre dagars resa, men däremot ingen skjorta eller tröja att byta med.

Två dagar går an att komma till kontoret i samma tröja, men en tredje hade varit för mycket; särskilt som jag sov i den på natten också. Klädbutikerna hade redan stängt för dagen när jag kom iväg från kontoret, men lyckligtvis har hotellet ett mindre sortiment av förnödenheter såsom tandkräm, pocketböcker och skjortor. Jag valde en stilig skjorta med blå och röda ränder. Den verkar vara av god kvalité och jag är ganska säker på att den även är helt moderiktig.

Jag har sedan tidigare en hel del persedlar i garderoben som jag nödgats inhandla på flygplatser och andra ställen då min medhavda packning har behövt kompletteras. Orsakerna kan t.ex. vara att jag oväntat blivit bjuden på tillställningar med särskilda klädselkrav, eller mer vanligt att jag liksom denna gång inte klarat av att packa ordentligt.

Semla

Idag har jag gjort en GI-förbrytelse av värsta tänkbara slag. Semlor serverades under fikapausen på det seminarium jag deltog i. Utan att tveka vräkte jag i mig en av dem. Den var väldigt god.

Seminariet handlade om kostnader för ny kärnkraft. Synd att inte Mona Sahlin med de kraxande vänster- och miljö-korparna på sina axlar var med och lyssnade. Då skulle de ha fått reda på att även nybygggd kärnkraft kommer att vara vida överlägset vindkraft kostnadsmässigt. (Att det sedan finns politiskt påhittade prisjusteringar i form av subventioner är en annan sak.)

Detta är första dagen av tre som jag ska hålla mig här i Stockholm. Det är så lång tid jag nu har på mig för att hitta på en ny ursäkt att slippa rensa avloppet i tvättstugan direkt när jag kommer hem. Kan jag sedan bara förhala det hela även förbi helgen kan jag kanske slippa uppgiften för gott, för därefter är jag åter borta en hel vecka i sträck.

ESTA

Jag har just erhållit ett "Application Number" genom att ansöka via webben hos "ESTA" (Electronic System for Travel Authorization) om tillstånd att resa in i USA. Rutinen är ny i år och ersätter de gröna lappar man tidigare fick fylla i ombord på planet.Kontrollfrågorna som jag fick besvara för att bli godkänd var dock desamma, eller snarlika, som tidigare:

- Är jag engagerad i spionage, sabotage, terrorism, eller annan samhällsfarlig verksamhet?

- Deltog jag under perioden 1933 till 1945 i nazisternas verksamhet?

- Har jag kidnappat barn från någon USA medborgare?

- Sysslar jag med smuggling av droger?

- Är syftet med min USA-vistelse kriminella och/eller omoraliska aktiviteter?

Efter att uppenbarligen ha svarat till belåtenhet på dessa frågor (och några till), fick jag ett meddelande om att jag är godkänd för inresa och som kvitto ett långt nummer. Alltså får jag nu lov att resa som planerat på söndag.

När jag nu vet hur effektivt farliga personer gallras ut genom kluriga kontrollfrågor känner jag mig helt lugn. Bak denna järnridå, skickligt byggd av byråkratins virtuoser, kan inga av tillvarons onda element längre komma.

Nära skrämmer haren

Ett halvt kg ytterligare har försvunnit den senaste veckan. Man kan ana att de senaste veckornas branta ras nu börjar avta; det ser ut som att jag på nytt närmar mig en platå.
Det är nu nästan tre veckor sedan jag gjorde ett ordentligt träningspass senast och jag väntar fortfarande på att hostan ska ge sig. Hade jag inte förlorat så mycket träning skulle jag troligen ha vägt omkring 68 kg vid det här laget.

Allemansfel

Vid Åkulla som ligger mellan Varberg och Ullared finns det en entusiastisk skidklubb som med hjälp av konstsnö och en otrolig mängd ideella arbetsinsatser anlägger skidspår om vintrarna.

De ger en fantastiskt fin service, bl.a. finns begagnade (men fullt funktionella) skidor att låna gratis. Däremot tar man ut en avgift så låg som 40 kr för den som nyttjar spåren. Nu har en rättshaverist kommit på att skidklubben antagligen bär skulden till att hans liv är så misslyckat. Således kräver han att få åka gratis i de anlagda skidspåren och har anmält uttaget av startavgift till kommunen som ett brott mot allemansrätten. Det finns två slags människor. 1) De som gör något vettigt för sig själva och sina medmänniskor, samt 2) de som oförmögna till egna initiativ bara tittar på och klagar.

Igår hade vi en trevlig tillställning här och firade svärmors födelsedag med ett skaldjurskalas. Tyvärr blev det lite alkoholmissbruk under festen. Först hade jag råkat slå upp en välkomstdrink som blev överflödig och förspilld då vi som sig bör inledde med champagne istället. Sedan upptäckte jag att en hel flaska whiskey var spårlöst försvunnen. Det är även min mobiltelefon. Alltså är jag nu på jakt efter en tjuv som är berusad och pratar i telefon.

The boss

Jag har just haft ett samtal med min nya chef. Eller chefens chef rättare sagt. Min nya närmaste chef är inte tillsatt ännu. Chefen, dvs chefens chef, var lite bekymrad över takten som jag anställer folk i och hur vi rent organisatoriskt ska klara av detta. I tillfällig avsaknad av min närmaste chef har jag själv tagit hand om en pågående rekrytering av blivande medarbetare i mitt projekt. Den har kommit att bli ganska omfattande.
Nu är vi i alla fall överrens om de första stegen. Jag har bara anställt långa personer.

Sportlov

Denna vecka är det bl.a. Varbergs kommun som har sportlov. Tyvärr vill min förkylning inte släppa taget, så för egen del kan jag inte riktigt manifestera detta på rätt sätt genom att hänge mig åt idrottsaktiviteter.

Helt i onödan har det kommit lite snö igen, som redan är på väg att slaska bort. Den till synes vita renheten i ett tunnt lager snö är bara en skimär. I alla fall när det har lagt sig på Västkusten. Den enda bestående effekten ett par dagar efteråt är maximal nedsmustning av bilar, hundar, skor och allt annat som vistas och rör sig utomhus.

Desto trevligare än sportlovet kommer nog sommarlovet att bli. Då ska jag som Hobbe glömma alla ambitioner om makt och rikedomar för att istället ligga i solskenet och slumra.

Det onda med det goda

Fördelen med att flyga Malmö Aviation till/från Stockholm (som jag gjort idag) är att de använder Bromma flygplats, ca 10 minuters taxiresa ifrån Vattenfalls kontor i Råcksta. Priset man får betala för att slippa åka ut till Arlanda är ett utomordentligt korkat system för boarding. Istället för att tilldela resenärerna en given plats vid incheckning har man "free seating".

Det är väl enkelt och bra kan nu någon tycka. Bara att gå in och ta en plats, precis som på en buss. Då kan jag avslöja att August Strindberg myntade uttrycket "det är synd om människorna", just som han var i färd med att kliva ombord på ett av Malmö Aviations plan och betraktade dårskapen i det uppträde han såg bland medpassagerarna.

15-20 minuter innan ombordstigning bildas en lång kö vid gaten av dem som vill komma ombord och välja plats först. När sedan flocken släpps lös förbrukas 100% av det adrenalin som byggts upp under de få steg som går åt för att komma in i kabinen. Just exakt när förste man når första raden skiftar han/hon momentant i tempo och sinnestillstånd. "-Hmm, bäst att ta plats på första raden, så att man kommer av först sedan. Hmm, måste vika ihop jackan sakta och noga för att lägga på hyllan ovanför. Hmm, undrar om jag ska sätta mig vid gången eller intill fönstret."

Så snart han äntligen kommer ur vägen så att flocken kan avancera upprepas exakt samma procedur. Näste man har upptäckt att rad 2 har flera lediga säten. Han stannar upp en stund mitt i gången innan han beslutar sig för att verkligen slå sitt läger där. Osv, osv, osv. De sista som kommer ombord måste klämma sig ner på mittenplatserna och därför be dem som kommit innan och satt sig längst ut att resa sig.

Hög hatt

Upplysnings-serien "Så går det till i England". Avsnitt 5:

Att åka taxi här är väldigt enkelt, det går i princip till precis som hemma. Normalt sett ringer man inte och beställer en bil utan viftar bara in en från gatan. Det cirkulerar oavbrutet en strid ström av lediga taxibilar, så det blir ingen onödig väntetid. Man anger resmålet genom chaufförens sidoruta innan man kliver in i bilen. Sammalunda gör man betalningen efter avslutad färd via rutan efter det att man klivit ur bilen. Engelska taxibilar har ett par andra avgörande fördelar som kan vara bra att känna till:

- De vänder på en femöring. Inga problem att vifta in en bil som kommer i "fel" riktning eller att ankomma resans mål på fel sida gatan. Lätt som en plätt snurrar bilen runt för att korrigera detta:

- Passagerarutrymmet är utformat som en liten kupé där man sitter mitt emot varandra. 4-5 personer går lätt in. Taket är extra högt i kupén. Detta är en medveten konstruktion som styrs av engelsmännens förkärlek för hattar. Även en reslig person har plats nog mellan huvudet och taket för att bära en hög hatt (se illustrationen)

Kallstart

För 68 år sedan, den 17:e februari 1941, var vintern så kall att de barn som föddes hemma den dagen bäddades ner i små lådor eller skokartonger som sedan ställdes tätt intill vedspisen. Jag vet detta säkert eftersom min pappa var ett av dessa kartongbarn och han brukar påminna om anekdoten vid varje födelsedag, liksom i samband med särskilt kalla dagar i största allmänhet.

Säkert var det ganska dramatiskt att föda barn på den tiden, inte minst under en sträng vinter och hemma långt ute på landet då man i praktiken var isolerad långa tider. Så här i efterhand låter dock berättelsen lite smått romantisk. Precis som den om Jesusbarnet i krubban. Jag tvivlar på att Maria verkligen plockade blommor på Betlehems ängar till sin nyföddes bädd - som vi sjunger i ”Ej upplysta gårdar”.

Jag har just anlänt till kontoret i London, naturligtvis via Paddington Express från Heathrow. Det blir ett kort besök idag; redan med sista planet ikväll far jag vidare mot Stockholm.

Grattis pappa! Ha en bra födelsedag och glöm nu inte att berätta för gästerna på födelsedagskaffet om hur rysligt kallt det var för 68 år sedan!

Pirater

Idag inleds en rättegång som handlar stöld. Det är en omfattande och välorganiserade stöld som under många år har pågått helt öppet utan ingripande. Inte heller den här rättegången lär störa den brottsliga verksamheten särskilt mycket.

På något sätt har det kommit att bli en allmänt vedertagen norm att det lagstiftade upphovsrätts-skyddet automatiskt försvinner så snart ett material görs tillgängligt på elektronisk väg. Att de tekniska arrangemangen kring fildelning är finurligt gjorda så att man inte enkelt kan identifiera vem som bryter mot lagen och utkräva ansvar är en sak.

Det som förvånar mig mer är att de som sysslar med nedladdning förefaller fullt övertygade om att det därför också är moraliskt rätt. Det är till och med vanligt att principer om yttrandefrihet används som ett argument för att man äger rätt att sprida annans skydadde egendom hur som helst.

Jag tror att Pirate Bay med flera skulle kunna ha ett mycket givande samarbete med Missionsprovinsen. På lite olika sätt har de båda gjort till sin specialité att feltolka och förvränga sanningen så till den grad att de sedan själva tror på det fabulerade. Efter röd-gröna och andra tippar jag att detta blir nästa allians som deklareras. Till vapnen provinsbröder! Också era fränder lider nu förföljelsens kval. Yttrandefriheten hotas.

Sjukt sjunkt

Veckans kliv nedåt - 1,2 kg - går in på top-tre listan genom hela projektet. Bara två av de inledande veckorna i november har det varit mer än så. Mitt sjukdomstillstånd har nog inverkat. Några gram har helt enkelt ångat bort av feber och dessutom har jag ätit en smula mindre.Nu pekar trenden för första gången mitt i prick. Dagsnoteringen är en bit under trendlinjen och med bara ett kg kvar till 78 kan det väl inte vara någon konst att klara det på de sista fyra veckorna nu.

Walevska

Den klassiska rätten med sjötunga och hummer blev min alla-hjärtans-dags present till Anna-Lena (och mig själv...) i år. Tungan var helt äkta, färsk och händigt filead av Buas fryntlige fiskhandlare lite tidigare idag. Hummer fuskade jag med och använde kräftstjärtar istället. Såsen som skulle ha framställts ur bl.a. hummerskalen gjorde jag istället på en bas av färdig hummerfond på flaska.

Vinet som sjötungorna kokades i, liksom en skvätt konjak i hummersåsen var äkta varor. Likaså det hemgjorda potatismoset med äggulor i som kom från frigående höns (frigående var inget absolut krav enligt receptet).

Trots några små fusk blev resultatet bra. Vi har just ätit oss proppmätta. Totala GI-värdet är sisådär. Jag tog bara lite potatis, men desto mer fisk.

Det senaste dygnet har jag legat nästan helt still i soffan. Svårt tagen efter mina strapatser sökte jag mig genast ett viloläger där vid hemkomsten igår kväll. Först fram på eftermiddagen idag kom jag på fötter igen.

Kan själv

En gång för länge sedan, skulle Anna-Lena ha protesterat mot att jag tänkte ge mig ut och fara innan jag var tillräckligt frisk igen.

Invändningar hade inte hjälpt den här gången. Det har nästan aldrig hjälpt. Därför uteblir de oftast numera.

Innerst inne vet jag att det förståndigaste är att följa hennes och andras goda råd i sådana saker. I efterhand erkänner jag det till och med ibland (för mig själv, inte offentligt). Det har faktiskt även hänt någon enstaka gång att jag följt ett råd som har med min hälsa att göra. Men innan det går så långt överväger jag noga alla tänkbara möjligheter att bryta mot det – och prövar minst någon av dem.

Nu sitter jag här på hotellet och tar ett par Reliv för att förhoppningsvis kunna fortsätta nattsömnen en stund till innan det bär av till kontoret.

Med insikt om att detta var min sista chans till överlevnad, tog jag mig till apoteket under lunchen igår för att inhandla medicinen. Hostan var värre än någonsin på vägen dit, men den avtog igen när jag slutade marschera över Vällingby torg som om jag befann mig på upploppet i 5000 meter gång.

Simson

En förkylning varar bara några få dagar, det vet man redan från början. Följdriktigt planerade jag redan i måndags att ta en sväng till Stockholm idag, då jag enligt programmet är frisk igen. Det gick smidigt att ta sig hit. Nya bilen susade som en vind upp till Landvetter och tog igen skadan av att jag sov 20 minuter för länge.

Jag känner mig oförklarligt trött idag, nu när jag just har blivit frisk. Hostar gör jag också, precis likadant som igår när jag var förkyld, vilket är ännu konstigare. Har jag gått och blivit högfärdig? Ja, så måste det vara.

En annan möjlig förklaring är att jag likt Simson försvagades lite då jag i går kväll lätt mina korpsvarta lockar falla till marken. Det skulle vara illa i så fall, för då måste jag låta hårsvallet växa ut igen. Det går stick i stäv med ett av mina långsiktiga livsmål - att slutligen få en skalle som är helt hårfri, slät och blank, precis som Kronbloms.

Rent hus

Det är inte bara GI-medvetna människor som tänker på vikten. Detsamma gör kommunens sophämtning och väger därför soporna vid varje tömning. När räkningen kommer är det alltid spännande att få se hur många kg man har skicka iväg de olika veckorna - kanske ett tema för en ny blogg med diagram över ett helt års soperier.

Tanken med att införa ett delvis rörligt pris för sophämtningen var att motivera kunderna att källsortera, kompostera och minska volymerna av restavfall. Rätt tänkt och det har också fungerat bra. Lite för bra. Sopmängden minskade så mycket att pengarna som kom in inte täckte kostnaderna för hämtning. Det löstes på ett kreativt sätt genom en ordentlig höjning av den fasta avgiftsdelen.

Själv har jag ägnat en del av min karriär åt renhållningsbranschen. Det var sommrarna -88 och -89 i Göteborg. Vi hade gula sopebilar; det var snyggare. Man behövde inte stressa för att hinna med de dagliga rundorna. Det blev gott om tid över till att åka och bada, cruisa med sopebilen på Avenyn, panta flaskor & burkar, vara sak-letare i grovsops-rummen och sälja skräpet till lumpsamlar-gubbar och alla andra tänkbara ärenden. Ett toppenjobb helt enkelt - kanske mitt bästa någonsin.

Wherever I lay my hat

Då jag har turen att kunna sova bra nästan var som helst, kan jag tycka att sängar ofta är överskattade. Finns det en säng till förfogande har jag förstås inget särskilt emot att sova i den, men de gånger jag har sovit i soffor, på madrasser, på bänkar, på en trasmatta eller direkt på golvet, har det gått lika bra. Jag har hittills aldrig tagit mitt natt-härbärge på en fönsterkarm eller i en bokhylla, men det skulle nog också duga.

De senaste nätterna har jag tillbringat på hemmets absolut bästa sovplats: soffan i vardagsrummet. Det ligger ingen osämja bakom detta. Det är inte jag personligen som är ovälkommen i sovrummet, utan mitt hostande som gör för mycket oväsen.

Hur som helst är det en bra lösningen för alla parter. Jag kan ha mitt substitut till gosenallen, min laptop, på bordet alldeles intill och ända fram till en minut innan jag somnar leka med den. Sedan när jag vaknar tidigast av alla på morgonen behöver jag bara vika ner benen på golvet för att komma i den rätta sittande ställningen. Med täcket kvar över axlarna har jag återupptagit arbetet en minut efter att jag har vaknat. Rena kläder, tvätt, tandborstning och rakning kan vissa dagar kännas som några av de mest onödiga saker att ägna sig åt.

Ändrade planer

Jag skrev då denna bloggen startades i november-08 att jag senare skulle förklara varför den har namnet "Serendipity". Det passar bra att ta detta idag.

Serendipitet är ett ord myntat av den brittiske författaren Horace Walpole. År 1754 skrev han till en vän: "Denna upptäckt är förvisso nästan av den typen jag kallar serendipitet, ett väldigt uttrycksfullt ord." Ordet hade han fått från en saga med namnet "Tre prinsar från Serendip" (nuvarande Sri Lanka). Där prinsarna drog fram gjorde de ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter.

Min livsbana (liksom många andras är jag helt säker på) utformas i hög grad av de möjligheter jag råkar snubbla över när jag egentligen letar efter något annat.
- Att jag skulle hamna i den bransch där jag nu varit i snart 20 år och bli bosatt där vi fortfarande bor var inte alls planerat. Jag letade efter helt andra jobb på helt andra platser.
- Då jag dessförinnan var inställd på att studera vidare så snart som möjligt, fick jag istället tillfälle att först jobba som fabriksarbetare ett par år och dessutom bli en ung pappa (relativt ung, inte som Jonas förstås). På den tiden såg jag det mest som en försening, men nu i efterhand inser jag att det var väl använd tid.
- Etc., det finns massor av liknande exempel.

Nu låter kanske detta som ett resonemang stick i stäv med mitt inlägg "Väntan & tid" från 11 dec, där jag egentligen framhåller att man själv styr över sin tillvaro genom de val och beslut man gör. Båda perspektiven är legitima och måste förstås tillsammans, till och med som komplementära.

Varför passar nu denna långa utläggning just idag? Jo, därför att tillfälligheten som styrande element just gör sig påmind. Som alltför förkyld har jag just avbokat veckans planerade tur till Birmingham och Manchester som jag annars skulle ha påbörjat tidigt imorgon. Nu har jag i utbyte skänkts en möjlighet att tillbringa två dagar extra i hemmet. När så ödet gjort sitt är det dags att byta perspektiv och själv ta ansvar för hur jag nyttjar möjligheten. Något jag länge gått och tänkt på är att skåpsluckorna i köket liksom garderobsluckorna i sovrummet verkligen skulle behöva en grundlig städning. Kanske är det detta jag ska ta mig an nu när ödet tycks ge mig en fin vink?

Bildutmaning

Jag är inte säker på att jag fattade Elenors utmaning riktigt, men här kommer i alla fall en bild. Min nya bil har kommit till rätta och så här ser den ut.

Hett

En liten rörelse neråt i viktdiagrammet senaste veckan, men inte riktigt så bra som hade behövts. Nu är jag nere och nosar på ursprungliga målet 80 kg, men ytterligare två vill jag ju bli av med. Fem veckor finns till förfogande nu.Natten har gått i feberhettans tecken. Hostan som hör till fick mig att ge upp försöken att sova vid halvfem ungefär. Det var bra att jag kom upp, för nu ser jag på "Emil och griseknoen". Den hade jag missat om jag legat och dragit mig för länge.

Smolk i bägaren

Idag har jag hämtat ut en sprillans ny Saab 9-3 Vector diesel-turbo med 189 hästkrafter. Med assistans av dess sofistikerade parkerings-sensorer landade jag ekipaget prydligt just här utanför och betraktade sedan förnöjt grannlåten inifrån huset.

Bara en liten stund senare fann jag min uppsnyggning av parkeringen förstörd. Nu ser det åter ut så här igen. Jag misstänker hur det kan ha gått till. En ledtråd fick jag av att titta på Anna-Lenas arbetsschema som visar att hon jobbar kvällspasset idag.

Utöver denna nesa grumlas mitt goda ny-kärnkratfs-humör idag också av att förkylningen som jag började känna av igår har tilltagit med feber, huvudvärk och hosta. Helgens planerade träningsläger får Emil genomföra utan mitt sällskap.

Stackars Mona

Efterspelet till gårdagens regeringsbesked om kärnkraften blev precis det väntade. Vänstern, miljöpartiet och delar av miljörörelsen repeterar inövade mantran om att kärnkraften är ”gammal teknik” och ”dyr”.

Det är generöst att man bistår med dessa kloka råd. Nästan rörande vilken omsorg man uttrycker om investerare med pengar, och rädsla att de såsom mindre vetande ska råka placera dessa fel. Finns det verkligen inga sakliga argument att anföra? Låt för all del investerarna kasta sina pengar i sjön om de nu är så korkade.

Synd bara att man i betraktelsen av kärnkraft som ett ”dyrt” produktionsslag glömde bort att berätta att vind är långt mycket dyrare; i dagsläget bara lite dyrare på grund av omfattande statliga subventioner.

Beskedet från regeringen har man heller inte orkat lyssna på ordentligt – alternativt valt att med flit feltolka. Det har inte tagits något som helst beslut om att bygga ny kärnkraft; bara ett beslut om att nya anläggningar för just detta sätt att producera el inte längre ska vara explicit förbjudet.

Hur ska nu Mona Sahlin, som ju i grunden är en förnuftig människa, klara av att hålla fast vid motståndet med hjälp av den nonsens-argumentation som står till buds - och därmed köra över den rationella majoriteten inom sitt eget parti? Är det värt detta för att hålla sina nyvunna röd-gröna fränder nöjda? Peter Eriksson kan hon möjligen muta med ytterligare några tiotals miljarder till Norrbottnia-banan. Ohly däremot kommer inte en gång till att fläka sig i gapskratt (som han dansandes med Mona gjorde på Nobelfesten) så länge Sveriges industri och hushåll försörjs med en enda kWh el till det låga kärnkraftpriset.

Äntligen!