Tulpanvägen 4

På ingen annan adress har jag varit bofast så länge som på denna. Över 16 år är det nu. Efter några dagars släktsammandragningar, har vi nu återvänt hit till det mer småskaliga vardagsliv vi annars lever. Det är en raskt krympande kärnfamilj vi talar om. Från magnifika sex personer är vi nu nere på mer svensk-ordinära fyra individer skrivna här, sedan även Matilda startat sitt eget hushålle tidigare i höstas. De två barn som fortfarande är formellt bofasta hos oss slank strax iväg, så inte ens dem har jag sett skymten av sedan vi kom hem vid halv-sex snåret.

Men, men, vad är väl en stor familj med en massa barn? Kanske inte direkt långtråkigt som Askungens bal, men det kan ju vara arbetsamt, och bråkigt, och stökigt, och högljutt, och dyrt, och trångt, och alldeles,... alldeles underbart!

Tills den goda fen kommer hit och förtrollar mig till en småbarnspappa med huset fullt av besvärliga ungar igen, får jag nöja mig med de tillfällen - som julen - då vi numera återsamlas. Turligt nog är mina barn (möjligen även jag själv i viss mån) så barnsliga fortfarande att det går lika bra att leka med dem nu som då de var i dagisåldern.

Ett annat gott råd som muntrar upp fick jag nyligen av en kollega: "har man ett gammalt hus och en ung fru, så finns det ju alltid något kul att göra när man är hemma". Med ett hus som blir allt äldre och en fru som förefaller allt yngre för varje år, ser framtiden ut att kunna erbjuda mycket glädje - trots att några av mina bästa lekkamrater har slutat att ständigt klänga runt mina fötter.