Epilog

Efter en kortare paus från bloggandet har jag tänkt ut ett nytt tema att blogga kring; min comeback som elitlöpare. I höst åker jag tillsammans med 19 andra medlemmar ur Ringhals Maraton Klubb till Berlin för att springa mitt livs första maraton. Med delmålet "Springtime" i maj har jag börjat att träna för att åter etablera mig som den goda löpare jag en gång var. Jag vill minnas att jag var väldigt duktig i alla fall, men precis som för Melker i Saltkråkan kan mina prestationer kanske ha mognat och förbättrats i mitt minne genom åren.

Hur som helst har jag fram till 20/9 på mig att träna lite till. Igår har jag städat garaget så att man i alla fall kan röra sig någorlunda fritt därinne.

Min nya blogg heter "Maraton" och finns på:

http://www.buamange2.blogspot.com/

--- THE END ---

Jag har nu kommit till vägs ände med mitt GI-projekt. Jag har nått mitt mål att gå ner till 78 kg. Vid starten 2:a november 2008 var jag lite försiktig och siktade på "80-strecket", men bestämde ju sedan efter julpausen att 78 nog borde vara möjligt.

Idag ett nytt diagram som rekapitulerar hela historien från början till slut. Man ser att nedgången huvudsakligen skett i två ganska distinkta faser med en platå på 3-4 veckor emellan. Även nu precis på slutet har viktminskningen helt klart avstannat, men jag har snyggt glidit ner på en stabil nivå precis under strecket.

I förvissning om att jag nu blivit så GI-vaccinerad att jag aldrig mer kan gå upp ett enda gram, ska jag redan ikväll på bussen mot Alperna avnjuta en kall öl fylld av kolhydrater. (Hoppas nu bara att jag kommer snabbt nog hem ifrån Stockholm först...)

Med detta har också denna blogg fullgjort sitt syfte, att hålla en nyfiken omvärld informerad om hur min vikt utvecklats (jag kan möjligen ha svävat ut lite från ämnet i några inlägg). Att påbörja, genomföra och avsluta saker för att sedan gå vidare till nästa uppgift är livets takt och melodi. Med dessa slutord säger jag farväl till ev. läsare och upphör för ett tag med bloggandet. Kanske startar jag en vacker dag något nytt projekt som förtjänar att blogg-rapporteras

Slutet gott, allting gott. Tack och hej, leverpastej.

B3-9-13

Det mest avgörande ögonblicket i hela min karriär har inträffat idag. På nionde våningen, inte på den andra, tredje, femte eller något sådant tarvligt; på den nionde och näst högsta våningen i hela bygget har jag nu fått ett helt eget kontor. Detta är alltså i ett hus som finns i Stockholm, hemstad för blivande drottning Viktoria.

En prydlig nytillverkad namnskylt förkunnar till alla förbipasserande i korridoren att det numera är jag som bor här. Då tanken egentligen var att jag bara skulle vara här uppe ibland behövde jag inget fast rum, utan har hittills tagit det som råkat vara ledigt.

Jag har varit på förrådet och hämtat lite kontorsmaterial som pennor och dylikt. Det fanns svarta och gula saxar. Jag tog en svart, det verkar ju lite häftigare än en tjejig färg som gult. Kanske ska jag nu sluta upp att slösa pengar på hotell. Jag kan bo i mitt trevliga kryp-in här på nionde och istället för TV på kvällen bara njuta av utsikten.

Simborgarmärket

Alldeles strax ska jag bege mig till Varberg för att göra min numera enda årliga plikt för simklubben, där jag är revisor. För några år sedan när Amanda och Matilda simmade, (plus minst ett par år därefter) satt jag i klubbens styrelse.

Mitt område var "resurs-sektionen", vilken hade till uppgift att dra in pengar till klubben. Vi ordnade flera arrangemang, som
- midsommar-camping
- försäljnig av julkalendrar
- kampanjsim där det simmades en timme för välgörenhet (25% av sponsorintäkterna) och klubbkassan (75%)
- reklam och andra sponsringsaktiviteter.
En gång sålde vi bingolotter på sta'n, men då tog jag på mig en simmarmössa på huvudet.

Charing Cross

Som namnet antyder är detta en järnvägsknutpunkt, en av flera i London. Med halv-dålig GI-mat försmäktar jag på ett konferenshotell här i två dagar.

Nu har jag knutit slipsen inför dagens session. Det hade jag glömt igår. Jag visste vad det var för slags tillställning och valde mörk kostym och vit skjorta, helt enligt etiketten. Det var rätt tänkt, för så var också alla andra klädda. Slipsen brukar jag ibland stoppa i väskan när jag reser och knyta på mig precis innan mötet startar, men det där sista momenten blev aldrig av igår.

Det finns inga intressanta skedar eller annat stöldbegärligt här, så ikväll återvänder jag väl utan byte från just detta vikingatåg.

Vila

På vägen till London i morse kändes det inte alls som att jag hade varit ledig och vilat tillräckligt efter förra veckans resande. Men det var fel, för det hade jag visst det! EU har bestämt att man varje vecka ska ha en sammanhängande ledighetsperiod på minst 36 timmar, så kallad ”veckovila”. Om man kommer hem vid lunch på lördagen och åker igen klockan fem på måndagsmorgonen klarar man detta med hela 5 timmars marginal. Jag tycker dock att EU gott kunde komplettera reglerna med att man inte får lov att skura golv och diska stekpannor under sin veckovila.

Upplysnings-serien "Så går det till i England". Avsnitt 6:
London är ett Eldorado för den som har kändisambitioner. Ingen annanstans på jorden är chansen större att man blir filmad och fotograferad. Precis överallt finns övervakningskameror. Efter bara några få besök här den senaste tiden finns mina förehavanden på en mängd tider och platser nu registrerade.

Syftet, brottsbekämpning, är i grunden gott och engelsmän i gemen har ingenting emot att ständigt stå under denna övervakning. Börjar man fundera på hur utvecklad samhällets kapacitet ändå är att hålla reda på medborgarna i detalj, känns George Orwells verklighet i ”1984” inte längre som science fiction.

Bugs

Eftersom skidåkning på senare tid utvecklats till en kampsport, begav vi oss idag ut för att inhandla en hjälm som kommer att skydda min skalle om det kommer till våldsamheter i Alperna om en vecka. Jag hittade en tjusig vit, bortsett från färgen helt lik den Alexander Bard hade i melodifestivalen. I bildmontaget (det är inte jag på riktigt; bara ritat) ser man hur jag kommer att se ut i backen med hjälmen tillsammans med pjäxor och vantar.

Efter detta och några andra inköp inne på köpcentret, som får förbli anonymt, slog vi oss ner för att fika på ett café - som i än högre grad önskar att vara anonymt. Jag tog en smaskig smörgås med sallad, chevre (getost) och fikonmarmelad. Inte perfekt GI, men acceptabelt. Efter halva mackan trillade ett stort frö (1,5 cm ungefär) ur det grova brödet ner på min tallrik. Trodde jag vid första anblicken. Då jag skulle ta upp fröet för att stoppa i munnen rullade det ihop sig. Det var en liten snäll larv som hade kommit fel i tillvaron, men han vill vara anonym.

Jag återlämnade andra halvan, avstod från erbjudandet om annat fika, utan tog pengarna för min smörgås tillbaka istället. Mycket bra deal tyckte jag. En halv macka gratis! Sämre tyckte någon annan i vårt sällskap (det hade inte krävts i det här fallet, men jag fortsätter att ge anonymitet till alla inblandade i historien). Hon gick till kassan och krävde också resten av pengarna tillbaka, eftersom aptiten störts en aning även för dem som fått larv-fria mackor. De betalade snällt.