Epilog

Efter en kortare paus från bloggandet har jag tänkt ut ett nytt tema att blogga kring; min comeback som elitlöpare. I höst åker jag tillsammans med 19 andra medlemmar ur Ringhals Maraton Klubb till Berlin för att springa mitt livs första maraton. Med delmålet "Springtime" i maj har jag börjat att träna för att åter etablera mig som den goda löpare jag en gång var. Jag vill minnas att jag var väldigt duktig i alla fall, men precis som för Melker i Saltkråkan kan mina prestationer kanske ha mognat och förbättrats i mitt minne genom åren.

Hur som helst har jag fram till 20/9 på mig att träna lite till. Igår har jag städat garaget så att man i alla fall kan röra sig någorlunda fritt därinne.

Min nya blogg heter "Maraton" och finns på:

http://www.buamange2.blogspot.com/

--- THE END ---

Jag har nu kommit till vägs ände med mitt GI-projekt. Jag har nått mitt mål att gå ner till 78 kg. Vid starten 2:a november 2008 var jag lite försiktig och siktade på "80-strecket", men bestämde ju sedan efter julpausen att 78 nog borde vara möjligt.

Idag ett nytt diagram som rekapitulerar hela historien från början till slut. Man ser att nedgången huvudsakligen skett i två ganska distinkta faser med en platå på 3-4 veckor emellan. Även nu precis på slutet har viktminskningen helt klart avstannat, men jag har snyggt glidit ner på en stabil nivå precis under strecket.

I förvissning om att jag nu blivit så GI-vaccinerad att jag aldrig mer kan gå upp ett enda gram, ska jag redan ikväll på bussen mot Alperna avnjuta en kall öl fylld av kolhydrater. (Hoppas nu bara att jag kommer snabbt nog hem ifrån Stockholm först...)

Med detta har också denna blogg fullgjort sitt syfte, att hålla en nyfiken omvärld informerad om hur min vikt utvecklats (jag kan möjligen ha svävat ut lite från ämnet i några inlägg). Att påbörja, genomföra och avsluta saker för att sedan gå vidare till nästa uppgift är livets takt och melodi. Med dessa slutord säger jag farväl till ev. läsare och upphör för ett tag med bloggandet. Kanske startar jag en vacker dag något nytt projekt som förtjänar att blogg-rapporteras

Slutet gott, allting gott. Tack och hej, leverpastej.

B3-9-13

Det mest avgörande ögonblicket i hela min karriär har inträffat idag. På nionde våningen, inte på den andra, tredje, femte eller något sådant tarvligt; på den nionde och näst högsta våningen i hela bygget har jag nu fått ett helt eget kontor. Detta är alltså i ett hus som finns i Stockholm, hemstad för blivande drottning Viktoria.

En prydlig nytillverkad namnskylt förkunnar till alla förbipasserande i korridoren att det numera är jag som bor här. Då tanken egentligen var att jag bara skulle vara här uppe ibland behövde jag inget fast rum, utan har hittills tagit det som råkat vara ledigt.

Jag har varit på förrådet och hämtat lite kontorsmaterial som pennor och dylikt. Det fanns svarta och gula saxar. Jag tog en svart, det verkar ju lite häftigare än en tjejig färg som gult. Kanske ska jag nu sluta upp att slösa pengar på hotell. Jag kan bo i mitt trevliga kryp-in här på nionde och istället för TV på kvällen bara njuta av utsikten.

Simborgarmärket

Alldeles strax ska jag bege mig till Varberg för att göra min numera enda årliga plikt för simklubben, där jag är revisor. För några år sedan när Amanda och Matilda simmade, (plus minst ett par år därefter) satt jag i klubbens styrelse.

Mitt område var "resurs-sektionen", vilken hade till uppgift att dra in pengar till klubben. Vi ordnade flera arrangemang, som
- midsommar-camping
- försäljnig av julkalendrar
- kampanjsim där det simmades en timme för välgörenhet (25% av sponsorintäkterna) och klubbkassan (75%)
- reklam och andra sponsringsaktiviteter.
En gång sålde vi bingolotter på sta'n, men då tog jag på mig en simmarmössa på huvudet.

Charing Cross

Som namnet antyder är detta en järnvägsknutpunkt, en av flera i London. Med halv-dålig GI-mat försmäktar jag på ett konferenshotell här i två dagar.

Nu har jag knutit slipsen inför dagens session. Det hade jag glömt igår. Jag visste vad det var för slags tillställning och valde mörk kostym och vit skjorta, helt enligt etiketten. Det var rätt tänkt, för så var också alla andra klädda. Slipsen brukar jag ibland stoppa i väskan när jag reser och knyta på mig precis innan mötet startar, men det där sista momenten blev aldrig av igår.

Det finns inga intressanta skedar eller annat stöldbegärligt här, så ikväll återvänder jag väl utan byte från just detta vikingatåg.

Vila

På vägen till London i morse kändes det inte alls som att jag hade varit ledig och vilat tillräckligt efter förra veckans resande. Men det var fel, för det hade jag visst det! EU har bestämt att man varje vecka ska ha en sammanhängande ledighetsperiod på minst 36 timmar, så kallad ”veckovila”. Om man kommer hem vid lunch på lördagen och åker igen klockan fem på måndagsmorgonen klarar man detta med hela 5 timmars marginal. Jag tycker dock att EU gott kunde komplettera reglerna med att man inte får lov att skura golv och diska stekpannor under sin veckovila.

Upplysnings-serien "Så går det till i England". Avsnitt 6:
London är ett Eldorado för den som har kändisambitioner. Ingen annanstans på jorden är chansen större att man blir filmad och fotograferad. Precis överallt finns övervakningskameror. Efter bara några få besök här den senaste tiden finns mina förehavanden på en mängd tider och platser nu registrerade.

Syftet, brottsbekämpning, är i grunden gott och engelsmän i gemen har ingenting emot att ständigt stå under denna övervakning. Börjar man fundera på hur utvecklad samhällets kapacitet ändå är att hålla reda på medborgarna i detalj, känns George Orwells verklighet i ”1984” inte längre som science fiction.

Bugs

Eftersom skidåkning på senare tid utvecklats till en kampsport, begav vi oss idag ut för att inhandla en hjälm som kommer att skydda min skalle om det kommer till våldsamheter i Alperna om en vecka. Jag hittade en tjusig vit, bortsett från färgen helt lik den Alexander Bard hade i melodifestivalen. I bildmontaget (det är inte jag på riktigt; bara ritat) ser man hur jag kommer att se ut i backen med hjälmen tillsammans med pjäxor och vantar.

Efter detta och några andra inköp inne på köpcentret, som får förbli anonymt, slog vi oss ner för att fika på ett café - som i än högre grad önskar att vara anonymt. Jag tog en smaskig smörgås med sallad, chevre (getost) och fikonmarmelad. Inte perfekt GI, men acceptabelt. Efter halva mackan trillade ett stort frö (1,5 cm ungefär) ur det grova brödet ner på min tallrik. Trodde jag vid första anblicken. Då jag skulle ta upp fröet för att stoppa i munnen rullade det ihop sig. Det var en liten snäll larv som hade kommit fel i tillvaron, men han vill vara anonym.

Jag återlämnade andra halvan, avstod från erbjudandet om annat fika, utan tog pengarna för min smörgås tillbaka istället. Mycket bra deal tyckte jag. En halv macka gratis! Sämre tyckte någon annan i vårt sällskap (det hade inte krävts i det här fallet, men jag fortsätter att ge anonymitet till alla inblandade i historien). Hon gick till kassan och krävde också resten av pengarna tillbaka, eftersom aptiten störts en aning även för dem som fått larv-fria mackor. De betalade snällt.

Sista veckan

En vecka, knappt ens det, återstår nu av mitt projekt. Min just avverkade USA-vecka har inte medfört någon större viktrörelse varken uppåt eller nedåt, det ser stabilt ut inför upploppet.Den kommande veckan tillbringar jag i London två dagar, Göteborg en dag och Stockholm två dagar (eller en och en halv snarare, måste skynda hem till avvfärden mot Österrike på fredag!)

Australia

SK 926 från Washington till Köpenhamn har landat för en stund sedan och jag väntar nu på anslutningsflyget till Göteborg om en dryg timma. En av filmerna man kunde se på planet (alla har egna mini-skärmar och väljer själv) var "Australia".

Recension.

Bra film som varmt rekommenderas. Något som jag reagerade på var hur slående lik storyn och inramningen är "Mitt Afrika". En ensam men stark kvinna av överklass reser över halva jorden och kommer till en helt främmande miljö, ger sig i kast med affärsverksamhet och trampar därför männen på tårna, skapar starka band med ursprungsbefolkningen, utvecklar en affär med en bohemisk luffartyp, osv., det finns hur många paralleller som helst.

Av hänsyn till den som kanske vill se själv berättar jag inte hur handlingen utvecklar sig vidare och slutar, men jag kan rekommendera Oliva och Amanda att ha näsdukarna till hands.

De storslagna naturscenerierna med dundrande boskapsjordar och annat är maffiga; säkert ännu mer så på bio än på en 10-tums skärm på sätet framför. Kvinnliga huvudrollen 'Lady Sarah Ashley' (Nicole Kidman) är strålande och manlige d:o 'The Drover' (Hugh Jackman) är också bra. Den unge aborigin-pojken 'Nullah' (Brandon Walters) är otroligt charmig.

Ketchup

Tre industrier har haft stor betydelse för Pittsburghs utveckling.

1. Ett flertal olika el-företag som under senare delen av 1800-talet grundades av växelströmmens uppfinnare George Westinghouse (spillror av detta imperium finns kvar i dagens Westinghouse Electric som vi besöker den här veckan).

2. US Steel. Pittsburgh hade ända fram till för ett par, tre decennier sedan en betydande stålindustri. Bl.a. tillverkade man alla kanoner som nordsidan använde i nord-syd kriget på 1860-talet.

3. Ketchup och konserv-företaget Heinz, som under 40- och 50-talen växte till ett av världens ledande inom sitt område. Detta företag är numera det klart största av de tre och huvudsponsor till stadens stolthet, fotbollslaget Steelers.

Ikväll har vi besökt historiska muséet för att beskåda allt detta och mycket annat, samt för att äta middag som självaste George Westinghouse var värd för (fast jag tror att det var någon utklädd, precis som med tomten).

Monroeville mall

"Mall" är ett annat ord för det vi kallar köpcentrum eller galleria. Monroevilles är en ganska liten med amerikanska mått, men har ändå nästan 200 butiker. Idag slutade vi redan vid femtiden så det fanns lite tid att besöka detta konsumtionstempel nu på eftermiddagen.

Efter shoppingturen hade jag en kort stund på hotellet innan vi begav oss ut för att äta och passade då på att stapla mina erövringar på sängen. Med hjälp av en väl nedskriven checklista och hjälpsam butikspersonal tog det mindre än en timma att få fatt i detta inne på "mallen". Jag vill i anslutning till denna förhands-tjuvtitt påminna familjemedlemmar om att jag väntas återvända till Tulpanvägen 4 vid lunchtid på lördag.

Middagen har vi just nu intagit på en bra japansk restaurang, "Shogun", som jag kände till sedan tidigare. Jag åt GI-riktigt rakt igenom. Soppa och sashimi till att starta med och sedan "hibachi" med räkor och biff. "Hibachi" tillagas på det stekbord vi sitter kring. Kocken nöjer sig inte med att steka och flambera rätterna, utan jonglerar också med knivarna och kickar iväg räkor och svampar åt alla håll - dock mycket skickligt så att de alltid landar på den avsedda tallriken.

Don Pablo's

Kvällsvarden har vi denna dag intagit på en restaurangkedja med mexikansk stil. För min del blev det en klassisk fajitas som serveras i fräsande het panna. Jag bad om att få en extra side sallad istället för riset som egentligen hör till och åt inte heller av brödet. Jag besvärade mig dock inte om att förklara för servitören om mina bakomliggande bevekelsegrunder.

Däremot har jag nu ägnat mig åt GI-projektet så länge att många i min omgivning är väl införstådda. Jag känner mig lite märkvärdig av uppmärksamheten och engagemanget från mina kollegor och reskamrater. Nästan ivrigare än jag själv letar de i menyn efter rätter som lämpar sig för min del och kommer med värdefulla råd, både gällande vad jag bör ta och vad som ska ratas.

Kanske beror hjälpsamheten till viss del på att de är förtjusta över att slippa det vanliga kohandlandet om vems tur det är att köra. Den som frivilligt avstår från öl varje kväll till förmån för de törstiga kamraterna blir automatiskt populär.

Northern Pike

Efter en kort natt skulle vi idag bege oss till adressen "4350 Northern Pike" där utbildningen ska hållas. Hyrbilen är förstås utrustad med GPS, så det skulle inte bli svårt att hitta.

Efter att ha kört "Northern Pike" upp och ner tre gånger utan att finna platsen vi sökte övergick vi till att leta lite mer fritt på känsla. Jag är den ende i sällskapet som har varit i Pittsburgh några gånger tidigare och borde kanske ha klarat detta, men jag har aldrig varit på just den adress vi nu letade efter.

Till slut fick vi ge upp och ta fram vägbeskrivningen som skickats med inbjudan. Med hjälp av denna lyckades vi lotsa oss fram till en annan "Northern Pike" än den GPS-en hade lett oss till. Eftersom det spontana letandet medförde ett par djärva u-svängar på större trafikerade vägar, var vi glada över att det är en maffig jeep vi färdas i. Jag har den just nu under uppsikt från hotellfönstret (bilden). Strax ska vi ut och navigera med kärran igen, på väg till kvällens samling på "Rick's Sports Bar".

Customer Service

Jag sitter på "Moe's Grill & Bar" på Washingtons flygplats. Klockan är 8 på kvällen lokal tid. Två timmars tid mellan flighterna räckte förstås inte, med tanke på hur fasansfullt ineffektiv alla former av myndighetsutövning är i det här landet. Dit hör pass- och viserings-kontrollen.

Efter oändlig väntan på att få visa upp mitt pass och kvittot på att jag klarat idiot-fråge-testet, måste jag hämta ut min incheckade väska, checka in den på nytt för inrikesflyg och slutligen genomgå en ny säkerhetskontroll. Skillnaden på säkerhetskontrollerna här och i Europa är att man i USA har fem gånger så många vakter (utan att någonting sker snabbare), som oavbrutet skriker ut anvisningar och instruktioner som om vore de fångvaktare på ett militärfängelse.

När allt detta väl var färdigt hade jag förstås missat mitt anslutningsflyg. Då jag var långt ifrån ensam om detta öde fick jag också stå en bra stund i kö hos flygbolagets 'Customer Service' för att boka om min biljett till den sista flighten för ikväll. Om den offentliga förvaltningen i USA får en att skaka på huvudet av häpnad över ineffektiviteten och enfaldigheten, så är det raka motsatsen när man kommer till privata service-institutioner. Jag kan inte låta bli att beundra personalen i 'Customer Service' som tålmodigt blir utskällda av varenda kund, samtidigt som de med glatt humör och på ett snabbt och effektivt sätt hjälper dem på bästa sätt.

Under strecket

Målet för hela mitt GI-projekt är inom räckhåll; det är till och med uppnått redan. Kan jag nu bara undvika att dricka en massa Coca-Cola under den kommande veckans vistelse i USA är det bara att sedan defilera in i mål.Trots att jag försköt veckans hemkomst ända till fredag kväll lyckades jag inte undslippa avloppsrensningar och andra städuppdrag. Saken visade sig dock, när jag väl tog itu med den igår, vara betydligt mindre arbetsam och besvärlig än jag hade föreställt mig.

Alldeles strax kör jag till Landvetter för vidare transport till Pittsburgh via Köpenhamn och Washington. Vi celebrerade sista familjekvällen på en vecka med att gå på 'Män som hatar kvinnor' igår kväll (en del av familjen vill säga). Riktigt bra faktiskt, även om det som vanligt är omöjligt att göra en film lika bra som förlagan i boken.