Wherever I lay my hat

Då jag har turen att kunna sova bra nästan var som helst, kan jag tycka att sängar ofta är överskattade. Finns det en säng till förfogande har jag förstås inget särskilt emot att sova i den, men de gånger jag har sovit i soffor, på madrasser, på bänkar, på en trasmatta eller direkt på golvet, har det gått lika bra. Jag har hittills aldrig tagit mitt natt-härbärge på en fönsterkarm eller i en bokhylla, men det skulle nog också duga.

De senaste nätterna har jag tillbringat på hemmets absolut bästa sovplats: soffan i vardagsrummet. Det ligger ingen osämja bakom detta. Det är inte jag personligen som är ovälkommen i sovrummet, utan mitt hostande som gör för mycket oväsen.

Hur som helst är det en bra lösningen för alla parter. Jag kan ha mitt substitut till gosenallen, min laptop, på bordet alldeles intill och ända fram till en minut innan jag somnar leka med den. Sedan när jag vaknar tidigast av alla på morgonen behöver jag bara vika ner benen på golvet för att komma i den rätta sittande ställningen. Med täcket kvar över axlarna har jag återupptagit arbetet en minut efter att jag har vaknat. Rena kläder, tvätt, tandborstning och rakning kan vissa dagar kännas som några av de mest onödiga saker att ägna sig åt.

Ändrade planer

Jag skrev då denna bloggen startades i november-08 att jag senare skulle förklara varför den har namnet "Serendipity". Det passar bra att ta detta idag.

Serendipitet är ett ord myntat av den brittiske författaren Horace Walpole. År 1754 skrev han till en vän: "Denna upptäckt är förvisso nästan av den typen jag kallar serendipitet, ett väldigt uttrycksfullt ord." Ordet hade han fått från en saga med namnet "Tre prinsar från Serendip" (nuvarande Sri Lanka). Där prinsarna drog fram gjorde de ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter.

Min livsbana (liksom många andras är jag helt säker på) utformas i hög grad av de möjligheter jag råkar snubbla över när jag egentligen letar efter något annat.
- Att jag skulle hamna i den bransch där jag nu varit i snart 20 år och bli bosatt där vi fortfarande bor var inte alls planerat. Jag letade efter helt andra jobb på helt andra platser.
- Då jag dessförinnan var inställd på att studera vidare så snart som möjligt, fick jag istället tillfälle att först jobba som fabriksarbetare ett par år och dessutom bli en ung pappa (relativt ung, inte som Jonas förstås). På den tiden såg jag det mest som en försening, men nu i efterhand inser jag att det var väl använd tid.
- Etc., det finns massor av liknande exempel.

Nu låter kanske detta som ett resonemang stick i stäv med mitt inlägg "Väntan & tid" från 11 dec, där jag egentligen framhåller att man själv styr över sin tillvaro genom de val och beslut man gör. Båda perspektiven är legitima och måste förstås tillsammans, till och med som komplementära.

Varför passar nu denna långa utläggning just idag? Jo, därför att tillfälligheten som styrande element just gör sig påmind. Som alltför förkyld har jag just avbokat veckans planerade tur till Birmingham och Manchester som jag annars skulle ha påbörjat tidigt imorgon. Nu har jag i utbyte skänkts en möjlighet att tillbringa två dagar extra i hemmet. När så ödet gjort sitt är det dags att byta perspektiv och själv ta ansvar för hur jag nyttjar möjligheten. Något jag länge gått och tänkt på är att skåpsluckorna i köket liksom garderobsluckorna i sovrummet verkligen skulle behöva en grundlig städning. Kanske är det detta jag ska ta mig an nu när ödet tycks ge mig en fin vink?

Bildutmaning

Jag är inte säker på att jag fattade Elenors utmaning riktigt, men här kommer i alla fall en bild. Min nya bil har kommit till rätta och så här ser den ut.

Hett

En liten rörelse neråt i viktdiagrammet senaste veckan, men inte riktigt så bra som hade behövts. Nu är jag nere och nosar på ursprungliga målet 80 kg, men ytterligare två vill jag ju bli av med. Fem veckor finns till förfogande nu.Natten har gått i feberhettans tecken. Hostan som hör till fick mig att ge upp försöken att sova vid halvfem ungefär. Det var bra att jag kom upp, för nu ser jag på "Emil och griseknoen". Den hade jag missat om jag legat och dragit mig för länge.

Smolk i bägaren

Idag har jag hämtat ut en sprillans ny Saab 9-3 Vector diesel-turbo med 189 hästkrafter. Med assistans av dess sofistikerade parkerings-sensorer landade jag ekipaget prydligt just här utanför och betraktade sedan förnöjt grannlåten inifrån huset.

Bara en liten stund senare fann jag min uppsnyggning av parkeringen förstörd. Nu ser det åter ut så här igen. Jag misstänker hur det kan ha gått till. En ledtråd fick jag av att titta på Anna-Lenas arbetsschema som visar att hon jobbar kvällspasset idag.

Utöver denna nesa grumlas mitt goda ny-kärnkratfs-humör idag också av att förkylningen som jag började känna av igår har tilltagit med feber, huvudvärk och hosta. Helgens planerade träningsläger får Emil genomföra utan mitt sällskap.

Stackars Mona

Efterspelet till gårdagens regeringsbesked om kärnkraften blev precis det väntade. Vänstern, miljöpartiet och delar av miljörörelsen repeterar inövade mantran om att kärnkraften är ”gammal teknik” och ”dyr”.

Det är generöst att man bistår med dessa kloka råd. Nästan rörande vilken omsorg man uttrycker om investerare med pengar, och rädsla att de såsom mindre vetande ska råka placera dessa fel. Finns det verkligen inga sakliga argument att anföra? Låt för all del investerarna kasta sina pengar i sjön om de nu är så korkade.

Synd bara att man i betraktelsen av kärnkraft som ett ”dyrt” produktionsslag glömde bort att berätta att vind är långt mycket dyrare; i dagsläget bara lite dyrare på grund av omfattande statliga subventioner.

Beskedet från regeringen har man heller inte orkat lyssna på ordentligt – alternativt valt att med flit feltolka. Det har inte tagits något som helst beslut om att bygga ny kärnkraft; bara ett beslut om att nya anläggningar för just detta sätt att producera el inte längre ska vara explicit förbjudet.

Hur ska nu Mona Sahlin, som ju i grunden är en förnuftig människa, klara av att hålla fast vid motståndet med hjälp av den nonsens-argumentation som står till buds - och därmed köra över den rationella majoriteten inom sitt eget parti? Är det värt detta för att hålla sina nyvunna röd-gröna fränder nöjda? Peter Eriksson kan hon möjligen muta med ytterligare några tiotals miljarder till Norrbottnia-banan. Ohly däremot kommer inte en gång till att fläka sig i gapskratt (som han dansandes med Mona gjorde på Nobelfesten) så länge Sveriges industri och hushåll försörjs med en enda kWh el till det låga kärnkraftpriset.

Äntligen!